"O, det är blott qvinnan, som har rätt att tala så! Hon följer ju blott..."

Jag tycker delvis att ”Illusioner" uppvisar en bestämd bild av hur kvinnor ska vara, men egentligen mest när någon yttrar något rätt så harmlöst uttryck, såsom "Otto älskar dig outsägligt, så mycket han kan älska, och detta bör vara qvinnohjertat nog." och "O, det är blott qvinnan, som har rätt att tala så! Hon följer ju blott..."

Ett exempel som jag dock tror kanske visar 'kvinnans plats' under 1800-talet är då Ottilia fått ett brev av Otto, där han erkänner att, trots att han och Ottilia har ingått i en romans, så är han sedan innan förlovad med en annan; Alvina K. Ottilia skiver i sitt brev tillbaka "Mot mig blir du ingen menedare." och "Icke kan du kalla dina eldiga kyssar för eder, dina blickar för löften." Jag tror att de flesta tjejer i vår tid skulle skällt ut Otto för fulla halsar om de var i samma situation, men Ottilia bara ger sig, som en undergiven hund. Dock vet jag inte om det beror på hennes roll som kvinna eller hennes goda, förlåtande natur. Ju mer jag läser citatet, ju mer tycker jag även att jag börjar ana en slags sarkastisk ton, men på ett diskret sätt. T. ex skriver Ottilia "Du lekte blott med mig och min kärlek, som man leker med ett barn och hennes älskade docka." Ordet "bara" passar inte riktigt in i meningen, och är kanske därför sarkastisk. Jag kan dock inte avgöra om jag har rätt eller fel.

Under en tillställning, då den tanklösa Emilie slänger ett brinnande papper på Ottilia, så att hennes hår och hennes schal fattar eld, så griper den ädle Edward H. tag i schalen och kväver elden med sina bara fingrar. Jag tycker att gärningen visar prov på prisvärt mod och omtänksamhet, men folkmassan på tillställningen beklagar sig bara en stund över Ottilia, och hennes förstörda kläder, och återgår sedan till sin konversation. Ingen annan än Ottilia bryr sig om att ens fråga hur det är med Edward H., och det visar sig att han bränt stora blåsor på sina händer. Jag tror att människornas brist på beundran för Edward H. kan bero på att de förväntar sig att män ska uppträda ridderligt. Enligt dem är det kanske ingenting konstigt att en man kommer till undsättning då han ser en 'hjälplös' flicka som är i fara.

Pauline är den kvinnan i boken som mest imponerar på mig, när det kommer till starka kvinnofigurer. Hon vågar hela tiden ta plats och aktar sig inte för att spotta ut spydiga kommentarer om allt vad hon kan tänkas ha någon åsikt om. Ett exempel på när Pauline visar omgivningen vad hon tycker, är på en tillställning, då Edward H. förespråkar fosforisterna - vilka kort sagt är en grupp svenska romantiker, som enligt den uppfattning jag fått av boken, inte var särskilt accepterade av den tidens allmänhet – och deras sätt att skriva. Pauline, som de flesta andra, ogillar fosforismen, och tvekar inte att trycka till Edward ordentligt, framför en grupp åskådare. Ottilia skriver om Paulines hån mot Edward H. "Pauline sparade inga epigrammer deröfver, och, som hon var verkligen qvick och hade högst originela idéer, voro hennes sarkasmer så bitande, så i ögonen fallande, så naiva och roliga, att vi, något hvar, sällade oss på hennes sida, hvilket vårt skratt, vid hvarje hennes yttrande, nogsamt tillkännagaf."
Det skulle kunna vara så att Paulines pikar ses som rättfärdigade, eftersom Edward H. inte har en själ på sin sida, men jag tror att Pauline helt enkelt är en kvinna som kräver mycket rum för att få öppet reflektera och kommentera saker, oftast i en hånfull och skämtsam ton, och det verkar inte vara något problem för henne, som högt uppsatt kvinna, att få chansen att göra det.  

"Farväl, du min ungdoms kärlek!"

Jag har försökt att räkna ut vilka av ”Illusioner”s egenskaper som gör den till en klassiker.

Som jag tidigare har gått in på, så tycker jag att steget mellan ungdomslivet och vuxenvärlden är ett evigt tema. Människor i alla tider har, och kommer alltid att ta det, så det är något som vi alla kan relatera till.
Det centrala temat i boken om Otto och Ottilias hemliga och olyckliga romans är förstås kärlek. Kärlek är, som jag också har nämnt tidigare, ett uppenbart evigt tema, som på något sätt visar sig i de flesta litteraturer och i allas våra liv.

I berättelsen får man lära känna Ottilia, som inleder en romans med Otto, trots att han är förlovad med en annan kvinna. De håller därför sin brinnande, passionerade relation för sig själva. Boken handlar, likt Shakespeares enormt berömda ”Romeo och Julia” om förbjuden kärlek. Intressant att reflektera över, är ifall förbjuden kärlek specifikt tillhör gruppen av eviga teman. Under 1800-talet var den förbjudna kärleken ett populärt tema att skriva om, men på den tiden så omgav den människorna i en betydligt större utsträckning än den gör nu i vår tid. Att ha relationer mellan klasser och mellan raser var t. ex totalt förbjudet. I dagens samhälle är alla slags relationer accepterade, i alla fall i det svenska samhället. Man ser på alla som likvärdiga människor. Kanske är förbjuden kärlek inget evigt tema, eftersom fenomenet tynar bort ur vårt samhälle. Att vi inte kan relatera lika mycket till det gör det kanske mindre och mindre relevant.

Olycklig kärlek skulle jag däremot kalla ett evigt tema. Hela andra halvan av boken kretsar kring vilka förödande konsekvenser det olyckliga slutet på Ottilia och Ottos romans får för Ottilia. Hon blir så förkrossad, att hon inte längre verkar värdesätta någonting i sitt liv. Hon yrar om hur gärna hon skulle vilja begravas levande, framför Otto och hans fästmö. Jag tror att olycklig kärlek är ett tidlöst tema, för så länge som kärlek fyller våra liv så kommer även olycklig kärlek att göra det.

Boken är skriven som ett brev från Ottilia, där hon berättar om sin livsomvändande resa, från andra sidan graven. Jag tycker att det ger historien ett väldigt intressant perspektiv, t. ex när Ottilia berättar om någonting som hon har gjort, och liksom skäms inför sin Mormor, som hon ser upp till. Hon skiver ofta saker som "Jag ville icke, du skulle sett mig HELA denna aftonen, och en sådan tanke hade aldrig förr uppstått hos din Ottilia."
Man får hela tiden känslan av att man verkligen läser ett brev, och det gör att läsningen känns mer personlig. Jag tror att en bok behöver någonting som får den att sticka ut på något sätt, för att den ska kunna etablera sig som klassiker, och jag tror att sättet som boken är skriven på agerar som en fin twist.  

”Du måste uppfylla alla dina löften, alla dina förbindelser och pligter.”

Den mest intressanta skillnaden mellan nutiden och 1800-talet, som boken utspelar sig på, som jag har lagt märke till i boken är det otroliga plikttrogenheten som människorna hade på den tiden. De uppträder precis som de förväntas göra, tar hela tiden fullt ansvar för alla slags förbindelser, och det verkar mest av allt vara deras plikttrogenhet som driver dem i deras beslut och handlingar.

Jag tror att anledningen till att vi nu inte alls är lika plikttrogna och villiga att vara på ett visst förbestämt sätt, är att det inte finns någonting nu som begränsar oss. Vi är rätt så bortskämda med att i viss utsträckning kunna göra nästan precis vad vi vill, och ändå få vårt beteende försvarat eller  förlåtet. På 1800-talet så fanns det fler konsekvenser. Likheten mellan konsekvenserna av att uppträda annorlunda eller opassande nu, och då, är att folk alltid har, och förmodligen alltid kommer att skvallra. Självklart kan det påverka vårt rykte, och den bild som folk får av oss, om man t. ex föder ett barn utan att vara gift med – eller snarare tillsammans med, nu för tiden – barnets pappa. Skillnaden är att på den tiden, så kunde sådant leda till att man fick sparken från sitt jobb eller blev helt utfryst ur samhället.

Ett exempel är pigan Marie i boken, som blir gravid med Ottos barn. Det är opassande, dels för att Otto är en ung greve och Marie ett tjänstefolk, dels för att Otto är förlovad med en annan kvinna och inte alls tillsammans med Marie. Så fort som hennes arbetsgivare, Tante Aline och Oncle, kommer underfund med att hon är gravid, så blir hon – trots att Tante och Oncle inte vet om att oäktingen är Ottos - av med sitt jobb.  Hade en kvinna i Sverige varit i den situationen idag så hade det inte alls varit samma sak. Kvinnan hade fått mammaledigt tills hon kunde återvända till sin post. Det finns t. om en lag i Sverige som säger att man inte får säga upp en fast anställd som är gravid eller föräldraledig. Man skulle inte heller behöva stå ut med alla föredömande blickar, bara för att man var mamma till en oäkting. Begreppet används inte ens i vår tid. Om man på 1800-talet blev ofrivilligt gravid med någon som man inte var tillsammans med, eller ens någon som man inte var gift med, så blev man ju stämplad för livet. Därför kan jag förstå att de var mer hängivna till att göra och vara som de skulle.

Dock tror jag inte att det bara var arbetarklassen som var tvungna att göra allt som förväntades av dem för att klara sig i samhället, utan även adeln. Ett mycket gott exempel på adelns plikttrogenhet ur boken är Otto och Ottilias konstanta konflikt inom sig själva, om ifall de ska rymma bort tillsammans eller inte. De har båda enorma begär för varandra, och det är nästan omöjligt för dem att vara ifrån varandra, trots att Otto är förlovad med en annan. Ändå ältar de hela tiden skälen till  varför de inte borde ge efter för sina kärleksbegär. Ottilia skriver ”… du kunde aldrig tro mig nog usel att vara den, som drog dig från din pligt, som gjorde dig till menedare, till bof, till hån och åtlöje för verlden, som bragte dig till fattigdom och uselhet, till allt hvad du fruktar, allt hvad som sedan skulle ligga blytungt öfver ditt sinne ett helt, långt lif och blifva tyngre för hvar dag.”

Jag tror inte bara att konsekvenskerna var större, utan att människor var mer medvetna om och tänkte mer på vilka konsekvenser som deras handlingar fick, på den tiden. Det intrycket får jag av boken. Den enda som handlar utan att tänka efter i boken är Marie, när hon har sex med Otto. Förutom henne så verkar alla tänka efter ganska mycket innan de gör saker. Numera så tror jag att det finns många fler som handlar innan de hinner tänka. 

”Utbrott af gråt eller gällt skratt är dessutom, hvad man mest bör akta sig för i societeten.”

 Jag har svårt att se hur någon av karaktärerna skulle kunna ses som moderna. De känns alla ganska så hårt knutna till sin tid. Både med tanke på ytliga saker, som deras klädesplagg, men mest med tanke på psykiska saker, som deras sätt att tänka och deras oskrivna sociala regler.

Ett exempel på bokens karaktärers omoderna sätt att tänka är att de bryr sig så mycket om att vara precis lagom. Att inte sticka ut, eller skapa en scen. Självklart finns det människor i vår tid som inte gillar att få uppmärksamhet, och som därför gör sitt bästa för att inte t. ex visa sina känslor öppet eller klär sig på ett sätt som drar till sig uppmärksamhet, men, under 1800-talet så skulle man inte göra sådant. När Ottilias Tante Aline läxar upp henne i att inte göra sig märkvärdig, så säger hon ”Utbrott af gråt eller gällt skratt är dessutom, hvad man mest bör akta sig för i societeten. Der tål man ingetdera. Det är en viss hofsamhet, ett visst lagom, som klär en ung flicka.” Den meningen stämmer inte så bra överens med vårt sätt att tänka idag, kanske delvis för att societeten inte existerar i lika stor utsträckning i dagens samhälle.

På sätt och vis så kan man säga att Otto är någorlunda modern, då han vågar bryta mot förpliktelsen av sin förlovning och istället bjuda Ottilia sin hand. Han vill ge upp sitt liv i ära och bland högt uppsatta människor och rymma bort i fattigdom med henne, för att de på något sätt ska kunna leva tillsammans. Å andra sidan så låter han sig ändå tillslut begränsas av sin heder och sin plikttrogenhet, vilket är mer gammaldags än modernt. Han skriver om – som han beskriver dem ”… de lagar, som heder och ära och tro bjuda…”  

Edward H. är väl inte modern, men med sina predikor om fosforismen kan man kanske säga att han är före sin tid. Vad jag kan förstå genom boken, är att fosforisterna är en grupp svenska romantiker, som utgav tidningen Phosphoros, och som skrev på ett - på den tiden sett som - nyskapande och galet sätt. Edward H. försöker få de andra på de sociala tillställningarna som han besöker att anamma det fosforistiska sättet att skriva, vilket inte är helt enkelt. Deras sätt att svara på detta är mycket gammaldags, de är alla trångsynta och envisa och fnyser åt fosforismen.    

”Stockholm kanske icke fullkomligt hade alla de behag utom och inom, som jag förmodat…”

I början av boken, när Ottilia inte har varit i Stockholm, så har hon skyhöga förväntningar på huvudstaden. Hon skriver ”Och Stockholm! Denna trollstad, hvars alla invånare jag ansåg för lika många lycksaliga änglar, dit skulle jag nu sjelf få komma! Sjelf se och njuta och tjusas af dess otaliga behag och fröjder!” Jag tror att många under 1800-talen som aldrig hade besökt Stockholm kanske hade den synen på det, men att det har förändrats. Man brukar säga att världen krymper. Om man under 2000-talet bor i Sverige men aldrig har varit i Stockholm, så har man nog ändå sett bilder på, och läst eller hört om det på TV, på internet, eller i tidningen, till skillnad från att bara ha fått höra spännande legender och historier om det, som på 1800-talet.

Ottilia skriver om vilka delar av Stockholm som hon passerar, och om hur vacker staden är, men hon ger inga konkreta miljöbeskrivningar, så det är svårt att jämföra det med dagens Stockholm. Hon skriver t. ex ”Vart intåg gick, som du vet, genom Hornstullen, och jag var förtjust öfver den sköna staden, som låg framför mig, och hvars anblick, särdeles från Södermalmstorg, var förvånande skön och tjusande, helst så här – en härlig sommarafton och med hjertat fullt af glädje.” Citat som detta får mig att undra om dagens Stockholm kanske inte är lika vackert som det Stockholm som Ottilia fick uppleva, eller om hon bara var så van vid att leva på landet, att hon uppskattade det mer. 

”Det var en afton i Juli 1812, då du och jag, kära Mormor, sutto lugna och glada vid våra smultrontallrickar i stora lind-berceau’en, dit jag, dig ovetande, låtit flytta vår aftonmåltid.”

Jag tycker att det är väldigt intressant att fundera på hur miljön samspelar med karaktärerna och intrigen. Det är intressant att böcker, filmer och tidningar kan ge oss intryck, nästan utan att vi är medvetna om det, vilket böcker ofta gör, just genom miljöbeskrivningar. Jag har lagt märke till att Sophie von Knorring vid vissa tillfällen i boken använder sig av miljöskildringar för att förstärka ett humör, eller en särskild stämning. T. ex kan omgivningen bli mörk om huvudpersonen, Ottilia, blir ledsen av någon anledning.

Ett exempel på när miljön påverkas av intrigen finns redan på första sidan av historien. Ottilia och hennes mormor sitter i sin trädgård. Jag tycker att den första delen av boken handlar om lugnet före stormen. Ottilia skriver ”Det var en afton i Juli 1812, då du och jag, kära Mormor, sutto lugna och glada vid våra smultrontallrickar i stora lind-berceau’en, dit jag, dig ovetande, låtit flytta vår aftonmåltid.”Ottilia vet ännu inte om att hon snart ska föras bort till Stockholm där hon hastigt ska tvingas växa upp. Det är därför passande att Ottilia och hennes mormor sitter i den fridfulla naturen.

Ett annat, ganska tydligt exempel är när Ottilia, under hennes andra dag i Stockholm just har ätit en stor, fin, middag tillsammans med sin Tante, Oncle, Otto och en massa andra fisförnäma människor. Första dagen, när Ottilia och Otto möts, så blir de båda förälskade i varandra. När Ottilia, den andra dagen, möter Otto vid middagen så verkar han dock inte ha samma intresse för henne, vilket gör henne mycket upprörd. Hon försvinner därför ut till parken för att gråta ut. ”Ensam vorden, brast jag i gråt och kastade mig med sextonårig förtviflan på en bänk i ett mörkt löfhvalf, som jag tyckte vara sorgligt, medlidsamt och trefligt att gråta uti.” skriver hon. Det är väldigt passande ”löfhvalfet” är mörkt, eftersom Ottilia känner sig ledsen, och att hon även beskriver det som sorgligt och medlidsamt gör kopplingen mellan hennes humörstämning och omgivningen mycket tydlig.

Ännu ett exempel på sambandet mellan miljöskildringar, karaktärer och intrig är då Ottilia går för att hälsa på Marie, där hon ligger sjuk i sin lägenhet, efter att hon har fått sparken på sitt jobb som piga hos Ottilias Tante och Oncles resident. Vad Ottilia snart ska bli varse, är att Marie nyligen har fött Ottos oäkting, och att hon nu därför ligger där, fattig, ensam och sjuk. Vägen fram till Maries boning, och till avtäckandet av hennes förskräckliga hemlighet, är mörk och otäck, vilket är ganska passande, och ger läsaren en aning om att någonting hemskt snart ska hända. Ottilia beskriver den ”Jag var grufligt rädd, när jag ensam skulle våga mig upp i detta mörska, hemska näste, fya trappor upp; men i andra våningen fick jag en gammal gumma, som följde mig ett stycke, och, när jag slutligen knackade på den omtalade dörren, ropade en svag röst inanföre, att nyckeln låg bredvid.”

”- Så har jag varit; men det är förbi!”

När Ottilia bor i Stockholm, så blir hon mer och mer världsvan, och hennes oskuldsfullhet och nyfikenhet tynar mer och mer bort för varje dag som passerar. Jag tycker även att hon delvis förlorar sin goda moral och sina värderingar, mest på grund av sin längtan efter en förbjuden romans med den oemotståndlige Otto. Vartefter Ottilia förändras, så förändras också de andra centrala karaktärerna, eller, i huvudsak deras relation till, och sätt att behandla henne.

Ottilias Tante Aline är rätt så genomskådligt falsk igenom hela boken. Det enda som egentligen förändras hos henne, är att när Ottilia blir en mer slipad societetsflicka, så slår Tante ett allt fastare grepp om henne. Det verkar som att hon vill använda sig av Ottilias popularitet för att själv bli mer populär.

Ottilias Oncle förändras inte anmärkningsvärt. Han är hela tiden artig, och överöser alla han möter med smicker och beröm. Det gör han både i början, och längre fram i historien. Jag tror inte att han är sådan av godhet, utan för att han vill vara på god fot med alla, kanske för att undvika problem eller för att enklare kunna begära saker från folk, när han behöver någonting. Kanske har hans föräldrar lärt honom att det är mest praktiskt att vara vänlig mot alla. Så tror jag, dels eftersom han är så vänlig, och delar ut nästan för mycket smicker till sina medmänniskor när det passar, men ändå inte verkar bry sig om att vara dem till lags när det inte passar honom själv. Någonting som också ger mig skäl att tro så, är när Ottilia skriver om dagen av hennes ankomst; ”Jag kände ett visst förakt för min Oncle, som kunde prata så mycket vackert och mena så litet.” Det skriver hon eftersom hennes Oncle först omfamnar henne och fullkomligt dränker henne i vänliga ord, och sedan bara struntar i henne där hon ensam sitter kvar då alla andra försvinner ut i matsalen, dit männen för kvinnorna. Edward H skriver även i ett brev till Ottilia ”Eder Oncle är förtjust i er, ser med glädje eder fägring, edra behag och företräden samt bygger må hända mången äregirig plan derpå, ty det finns menniskor, så danade, att allt för dem är medel till egen vinning på ett eller annat sätt.” Det förstärker min misstro för Onclens godhet.

Otto är i början av boken en lögnaktig och lite omogen pojke. Första gången som han träffar Ottilia, så försöker han helt oprovocerat att kyssa henne, varpå hon sliter sig ur hans grepp och han ursäktar sig. När de senare påbörjar en romans, så låter han bli att berätta för Ottilia om sin förlovning med en annan kvinna. Han får även ett barn med ännu en annan kvinna, vilket han också undangömmer. Jag tror dock att han, trots allt, växer som person genom boken, i takt med att hans kärlek för Ottilia växer. Längre fram i boken så är han villig att ge upp sitt glamourösa liv som greve för att rymma med Ottilia, för att hans kärlek för henne är så stor. Dock väljer de tillsammans att inte genomföra detta, utan han står fast vid sina förbindelser.

Melida och Edward, som verkar vara vänliga, goda och hederliga människor rakt igenom, får en allt starkare relation med Ottilia vartefter bokens handling går framåt, vilket jag tycker är förvånansvärt, eftersom Ottilias hederliga sidor lyser allt svagare igenom hennes dåliga val. Edward och Melida blir allt mer öppna. I början av boken så skriver Ottilia om Melida; Jag försökte allt, för att hon skulle älska mig; men en tyst, nästan passiv välvillja var allt, hvad hon återgaf mig; behöfde jag likväl någonsin en hjelp, ett försvar, ett godt råd, så var jag alltid säker att finna det hos henne.” Längre fram i boken försöker Melida hjälpa Ottilia, genom att övertala henne att hennes relation med Otto är omoralisk, p.g.a. hans tidigare nämnda förbindelser. Edward är hela tiden artig, hjälpsam, och intresserad av Ottilia, men det är inte förrän handlingen blir mer intensiv, och Ottilia får nys om Ottos förlovning och oanständiga barn, och blir sjuk och sängliggande, som han framför en kärleksförklaring till henne.