”- Så har jag varit; men det är förbi!”

När Ottilia bor i Stockholm, så blir hon mer och mer världsvan, och hennes oskuldsfullhet och nyfikenhet tynar mer och mer bort för varje dag som passerar. Jag tycker även att hon delvis förlorar sin goda moral och sina värderingar, mest på grund av sin längtan efter en förbjuden romans med den oemotståndlige Otto. Vartefter Ottilia förändras, så förändras också de andra centrala karaktärerna, eller, i huvudsak deras relation till, och sätt att behandla henne.

Ottilias Tante Aline är rätt så genomskådligt falsk igenom hela boken. Det enda som egentligen förändras hos henne, är att när Ottilia blir en mer slipad societetsflicka, så slår Tante ett allt fastare grepp om henne. Det verkar som att hon vill använda sig av Ottilias popularitet för att själv bli mer populär.

Ottilias Oncle förändras inte anmärkningsvärt. Han är hela tiden artig, och överöser alla han möter med smicker och beröm. Det gör han både i början, och längre fram i historien. Jag tror inte att han är sådan av godhet, utan för att han vill vara på god fot med alla, kanske för att undvika problem eller för att enklare kunna begära saker från folk, när han behöver någonting. Kanske har hans föräldrar lärt honom att det är mest praktiskt att vara vänlig mot alla. Så tror jag, dels eftersom han är så vänlig, och delar ut nästan för mycket smicker till sina medmänniskor när det passar, men ändå inte verkar bry sig om att vara dem till lags när det inte passar honom själv. Någonting som också ger mig skäl att tro så, är när Ottilia skriver om dagen av hennes ankomst; ”Jag kände ett visst förakt för min Oncle, som kunde prata så mycket vackert och mena så litet.” Det skriver hon eftersom hennes Oncle först omfamnar henne och fullkomligt dränker henne i vänliga ord, och sedan bara struntar i henne där hon ensam sitter kvar då alla andra försvinner ut i matsalen, dit männen för kvinnorna. Edward H skriver även i ett brev till Ottilia ”Eder Oncle är förtjust i er, ser med glädje eder fägring, edra behag och företräden samt bygger må hända mången äregirig plan derpå, ty det finns menniskor, så danade, att allt för dem är medel till egen vinning på ett eller annat sätt.” Det förstärker min misstro för Onclens godhet.

Otto är i början av boken en lögnaktig och lite omogen pojke. Första gången som han träffar Ottilia, så försöker han helt oprovocerat att kyssa henne, varpå hon sliter sig ur hans grepp och han ursäktar sig. När de senare påbörjar en romans, så låter han bli att berätta för Ottilia om sin förlovning med en annan kvinna. Han får även ett barn med ännu en annan kvinna, vilket han också undangömmer. Jag tror dock att han, trots allt, växer som person genom boken, i takt med att hans kärlek för Ottilia växer. Längre fram i boken så är han villig att ge upp sitt glamourösa liv som greve för att rymma med Ottilia, för att hans kärlek för henne är så stor. Dock väljer de tillsammans att inte genomföra detta, utan han står fast vid sina förbindelser.

Melida och Edward, som verkar vara vänliga, goda och hederliga människor rakt igenom, får en allt starkare relation med Ottilia vartefter bokens handling går framåt, vilket jag tycker är förvånansvärt, eftersom Ottilias hederliga sidor lyser allt svagare igenom hennes dåliga val. Edward och Melida blir allt mer öppna. I början av boken så skriver Ottilia om Melida; Jag försökte allt, för att hon skulle älska mig; men en tyst, nästan passiv välvillja var allt, hvad hon återgaf mig; behöfde jag likväl någonsin en hjelp, ett försvar, ett godt råd, så var jag alltid säker att finna det hos henne.” Längre fram i boken försöker Melida hjälpa Ottilia, genom att övertala henne att hennes relation med Otto är omoralisk, p.g.a. hans tidigare nämnda förbindelser. Edward är hela tiden artig, hjälpsam, och intresserad av Ottilia, men det är inte förrän handlingen blir mer intensiv, och Ottilia får nys om Ottos förlovning och oanständiga barn, och blir sjuk och sängliggande, som han framför en kärleksförklaring till henne.