”Du måste uppfylla alla dina löften, alla dina förbindelser och pligter.”

Den mest intressanta skillnaden mellan nutiden och 1800-talet, som boken utspelar sig på, som jag har lagt märke till i boken är det otroliga plikttrogenheten som människorna hade på den tiden. De uppträder precis som de förväntas göra, tar hela tiden fullt ansvar för alla slags förbindelser, och det verkar mest av allt vara deras plikttrogenhet som driver dem i deras beslut och handlingar.

Jag tror att anledningen till att vi nu inte alls är lika plikttrogna och villiga att vara på ett visst förbestämt sätt, är att det inte finns någonting nu som begränsar oss. Vi är rätt så bortskämda med att i viss utsträckning kunna göra nästan precis vad vi vill, och ändå få vårt beteende försvarat eller  förlåtet. På 1800-talet så fanns det fler konsekvenser. Likheten mellan konsekvenserna av att uppträda annorlunda eller opassande nu, och då, är att folk alltid har, och förmodligen alltid kommer att skvallra. Självklart kan det påverka vårt rykte, och den bild som folk får av oss, om man t. ex föder ett barn utan att vara gift med – eller snarare tillsammans med, nu för tiden – barnets pappa. Skillnaden är att på den tiden, så kunde sådant leda till att man fick sparken från sitt jobb eller blev helt utfryst ur samhället.

Ett exempel är pigan Marie i boken, som blir gravid med Ottos barn. Det är opassande, dels för att Otto är en ung greve och Marie ett tjänstefolk, dels för att Otto är förlovad med en annan kvinna och inte alls tillsammans med Marie. Så fort som hennes arbetsgivare, Tante Aline och Oncle, kommer underfund med att hon är gravid, så blir hon – trots att Tante och Oncle inte vet om att oäktingen är Ottos - av med sitt jobb.  Hade en kvinna i Sverige varit i den situationen idag så hade det inte alls varit samma sak. Kvinnan hade fått mammaledigt tills hon kunde återvända till sin post. Det finns t. om en lag i Sverige som säger att man inte får säga upp en fast anställd som är gravid eller föräldraledig. Man skulle inte heller behöva stå ut med alla föredömande blickar, bara för att man var mamma till en oäkting. Begreppet används inte ens i vår tid. Om man på 1800-talet blev ofrivilligt gravid med någon som man inte var tillsammans med, eller ens någon som man inte var gift med, så blev man ju stämplad för livet. Därför kan jag förstå att de var mer hängivna till att göra och vara som de skulle.

Dock tror jag inte att det bara var arbetarklassen som var tvungna att göra allt som förväntades av dem för att klara sig i samhället, utan även adeln. Ett mycket gott exempel på adelns plikttrogenhet ur boken är Otto och Ottilias konstanta konflikt inom sig själva, om ifall de ska rymma bort tillsammans eller inte. De har båda enorma begär för varandra, och det är nästan omöjligt för dem att vara ifrån varandra, trots att Otto är förlovad med en annan. Ändå ältar de hela tiden skälen till  varför de inte borde ge efter för sina kärleksbegär. Ottilia skriver ”… du kunde aldrig tro mig nog usel att vara den, som drog dig från din pligt, som gjorde dig till menedare, till bof, till hån och åtlöje för verlden, som bragte dig till fattigdom och uselhet, till allt hvad du fruktar, allt hvad som sedan skulle ligga blytungt öfver ditt sinne ett helt, långt lif och blifva tyngre för hvar dag.”

Jag tror inte bara att konsekvenskerna var större, utan att människor var mer medvetna om och tänkte mer på vilka konsekvenser som deras handlingar fick, på den tiden. Det intrycket får jag av boken. Den enda som handlar utan att tänka efter i boken är Marie, när hon har sex med Otto. Förutom henne så verkar alla tänka efter ganska mycket innan de gör saker. Numera så tror jag att det finns många fler som handlar innan de hinner tänka. 

”Utbrott af gråt eller gällt skratt är dessutom, hvad man mest bör akta sig för i societeten.”

 Jag har svårt att se hur någon av karaktärerna skulle kunna ses som moderna. De känns alla ganska så hårt knutna till sin tid. Både med tanke på ytliga saker, som deras klädesplagg, men mest med tanke på psykiska saker, som deras sätt att tänka och deras oskrivna sociala regler.

Ett exempel på bokens karaktärers omoderna sätt att tänka är att de bryr sig så mycket om att vara precis lagom. Att inte sticka ut, eller skapa en scen. Självklart finns det människor i vår tid som inte gillar att få uppmärksamhet, och som därför gör sitt bästa för att inte t. ex visa sina känslor öppet eller klär sig på ett sätt som drar till sig uppmärksamhet, men, under 1800-talet så skulle man inte göra sådant. När Ottilias Tante Aline läxar upp henne i att inte göra sig märkvärdig, så säger hon ”Utbrott af gråt eller gällt skratt är dessutom, hvad man mest bör akta sig för i societeten. Der tål man ingetdera. Det är en viss hofsamhet, ett visst lagom, som klär en ung flicka.” Den meningen stämmer inte så bra överens med vårt sätt att tänka idag, kanske delvis för att societeten inte existerar i lika stor utsträckning i dagens samhälle.

På sätt och vis så kan man säga att Otto är någorlunda modern, då han vågar bryta mot förpliktelsen av sin förlovning och istället bjuda Ottilia sin hand. Han vill ge upp sitt liv i ära och bland högt uppsatta människor och rymma bort i fattigdom med henne, för att de på något sätt ska kunna leva tillsammans. Å andra sidan så låter han sig ändå tillslut begränsas av sin heder och sin plikttrogenhet, vilket är mer gammaldags än modernt. Han skriver om – som han beskriver dem ”… de lagar, som heder och ära och tro bjuda…”  

Edward H. är väl inte modern, men med sina predikor om fosforismen kan man kanske säga att han är före sin tid. Vad jag kan förstå genom boken, är att fosforisterna är en grupp svenska romantiker, som utgav tidningen Phosphoros, och som skrev på ett - på den tiden sett som - nyskapande och galet sätt. Edward H. försöker få de andra på de sociala tillställningarna som han besöker att anamma det fosforistiska sättet att skriva, vilket inte är helt enkelt. Deras sätt att svara på detta är mycket gammaldags, de är alla trångsynta och envisa och fnyser åt fosforismen.    

”Stockholm kanske icke fullkomligt hade alla de behag utom och inom, som jag förmodat…”

I början av boken, när Ottilia inte har varit i Stockholm, så har hon skyhöga förväntningar på huvudstaden. Hon skriver ”Och Stockholm! Denna trollstad, hvars alla invånare jag ansåg för lika många lycksaliga änglar, dit skulle jag nu sjelf få komma! Sjelf se och njuta och tjusas af dess otaliga behag och fröjder!” Jag tror att många under 1800-talen som aldrig hade besökt Stockholm kanske hade den synen på det, men att det har förändrats. Man brukar säga att världen krymper. Om man under 2000-talet bor i Sverige men aldrig har varit i Stockholm, så har man nog ändå sett bilder på, och läst eller hört om det på TV, på internet, eller i tidningen, till skillnad från att bara ha fått höra spännande legender och historier om det, som på 1800-talet.

Ottilia skriver om vilka delar av Stockholm som hon passerar, och om hur vacker staden är, men hon ger inga konkreta miljöbeskrivningar, så det är svårt att jämföra det med dagens Stockholm. Hon skriver t. ex ”Vart intåg gick, som du vet, genom Hornstullen, och jag var förtjust öfver den sköna staden, som låg framför mig, och hvars anblick, särdeles från Södermalmstorg, var förvånande skön och tjusande, helst så här – en härlig sommarafton och med hjertat fullt af glädje.” Citat som detta får mig att undra om dagens Stockholm kanske inte är lika vackert som det Stockholm som Ottilia fick uppleva, eller om hon bara var så van vid att leva på landet, att hon uppskattade det mer. 

”Det var en afton i Juli 1812, då du och jag, kära Mormor, sutto lugna och glada vid våra smultrontallrickar i stora lind-berceau’en, dit jag, dig ovetande, låtit flytta vår aftonmåltid.”

Jag tycker att det är väldigt intressant att fundera på hur miljön samspelar med karaktärerna och intrigen. Det är intressant att böcker, filmer och tidningar kan ge oss intryck, nästan utan att vi är medvetna om det, vilket böcker ofta gör, just genom miljöbeskrivningar. Jag har lagt märke till att Sophie von Knorring vid vissa tillfällen i boken använder sig av miljöskildringar för att förstärka ett humör, eller en särskild stämning. T. ex kan omgivningen bli mörk om huvudpersonen, Ottilia, blir ledsen av någon anledning.

Ett exempel på när miljön påverkas av intrigen finns redan på första sidan av historien. Ottilia och hennes mormor sitter i sin trädgård. Jag tycker att den första delen av boken handlar om lugnet före stormen. Ottilia skriver ”Det var en afton i Juli 1812, då du och jag, kära Mormor, sutto lugna och glada vid våra smultrontallrickar i stora lind-berceau’en, dit jag, dig ovetande, låtit flytta vår aftonmåltid.”Ottilia vet ännu inte om att hon snart ska föras bort till Stockholm där hon hastigt ska tvingas växa upp. Det är därför passande att Ottilia och hennes mormor sitter i den fridfulla naturen.

Ett annat, ganska tydligt exempel är när Ottilia, under hennes andra dag i Stockholm just har ätit en stor, fin, middag tillsammans med sin Tante, Oncle, Otto och en massa andra fisförnäma människor. Första dagen, när Ottilia och Otto möts, så blir de båda förälskade i varandra. När Ottilia, den andra dagen, möter Otto vid middagen så verkar han dock inte ha samma intresse för henne, vilket gör henne mycket upprörd. Hon försvinner därför ut till parken för att gråta ut. ”Ensam vorden, brast jag i gråt och kastade mig med sextonårig förtviflan på en bänk i ett mörkt löfhvalf, som jag tyckte vara sorgligt, medlidsamt och trefligt att gråta uti.” skriver hon. Det är väldigt passande ”löfhvalfet” är mörkt, eftersom Ottilia känner sig ledsen, och att hon även beskriver det som sorgligt och medlidsamt gör kopplingen mellan hennes humörstämning och omgivningen mycket tydlig.

Ännu ett exempel på sambandet mellan miljöskildringar, karaktärer och intrig är då Ottilia går för att hälsa på Marie, där hon ligger sjuk i sin lägenhet, efter att hon har fått sparken på sitt jobb som piga hos Ottilias Tante och Oncles resident. Vad Ottilia snart ska bli varse, är att Marie nyligen har fött Ottos oäkting, och att hon nu därför ligger där, fattig, ensam och sjuk. Vägen fram till Maries boning, och till avtäckandet av hennes förskräckliga hemlighet, är mörk och otäck, vilket är ganska passande, och ger läsaren en aning om att någonting hemskt snart ska hända. Ottilia beskriver den ”Jag var grufligt rädd, när jag ensam skulle våga mig upp i detta mörska, hemska näste, fya trappor upp; men i andra våningen fick jag en gammal gumma, som följde mig ett stycke, och, när jag slutligen knackade på den omtalade dörren, ropade en svag röst inanföre, att nyckeln låg bredvid.”

”- Så har jag varit; men det är förbi!”

När Ottilia bor i Stockholm, så blir hon mer och mer världsvan, och hennes oskuldsfullhet och nyfikenhet tynar mer och mer bort för varje dag som passerar. Jag tycker även att hon delvis förlorar sin goda moral och sina värderingar, mest på grund av sin längtan efter en förbjuden romans med den oemotståndlige Otto. Vartefter Ottilia förändras, så förändras också de andra centrala karaktärerna, eller, i huvudsak deras relation till, och sätt att behandla henne.

Ottilias Tante Aline är rätt så genomskådligt falsk igenom hela boken. Det enda som egentligen förändras hos henne, är att när Ottilia blir en mer slipad societetsflicka, så slår Tante ett allt fastare grepp om henne. Det verkar som att hon vill använda sig av Ottilias popularitet för att själv bli mer populär.

Ottilias Oncle förändras inte anmärkningsvärt. Han är hela tiden artig, och överöser alla han möter med smicker och beröm. Det gör han både i början, och längre fram i historien. Jag tror inte att han är sådan av godhet, utan för att han vill vara på god fot med alla, kanske för att undvika problem eller för att enklare kunna begära saker från folk, när han behöver någonting. Kanske har hans föräldrar lärt honom att det är mest praktiskt att vara vänlig mot alla. Så tror jag, dels eftersom han är så vänlig, och delar ut nästan för mycket smicker till sina medmänniskor när det passar, men ändå inte verkar bry sig om att vara dem till lags när det inte passar honom själv. Någonting som också ger mig skäl att tro så, är när Ottilia skriver om dagen av hennes ankomst; ”Jag kände ett visst förakt för min Oncle, som kunde prata så mycket vackert och mena så litet.” Det skriver hon eftersom hennes Oncle först omfamnar henne och fullkomligt dränker henne i vänliga ord, och sedan bara struntar i henne där hon ensam sitter kvar då alla andra försvinner ut i matsalen, dit männen för kvinnorna. Edward H skriver även i ett brev till Ottilia ”Eder Oncle är förtjust i er, ser med glädje eder fägring, edra behag och företräden samt bygger må hända mången äregirig plan derpå, ty det finns menniskor, så danade, att allt för dem är medel till egen vinning på ett eller annat sätt.” Det förstärker min misstro för Onclens godhet.

Otto är i början av boken en lögnaktig och lite omogen pojke. Första gången som han träffar Ottilia, så försöker han helt oprovocerat att kyssa henne, varpå hon sliter sig ur hans grepp och han ursäktar sig. När de senare påbörjar en romans, så låter han bli att berätta för Ottilia om sin förlovning med en annan kvinna. Han får även ett barn med ännu en annan kvinna, vilket han också undangömmer. Jag tror dock att han, trots allt, växer som person genom boken, i takt med att hans kärlek för Ottilia växer. Längre fram i boken så är han villig att ge upp sitt glamourösa liv som greve för att rymma med Ottilia, för att hans kärlek för henne är så stor. Dock väljer de tillsammans att inte genomföra detta, utan han står fast vid sina förbindelser.

Melida och Edward, som verkar vara vänliga, goda och hederliga människor rakt igenom, får en allt starkare relation med Ottilia vartefter bokens handling går framåt, vilket jag tycker är förvånansvärt, eftersom Ottilias hederliga sidor lyser allt svagare igenom hennes dåliga val. Edward och Melida blir allt mer öppna. I början av boken så skriver Ottilia om Melida; Jag försökte allt, för att hon skulle älska mig; men en tyst, nästan passiv välvillja var allt, hvad hon återgaf mig; behöfde jag likväl någonsin en hjelp, ett försvar, ett godt råd, så var jag alltid säker att finna det hos henne.” Längre fram i boken försöker Melida hjälpa Ottilia, genom att övertala henne att hennes relation med Otto är omoralisk, p.g.a. hans tidigare nämnda förbindelser. Edward är hela tiden artig, hjälpsam, och intresserad av Ottilia, men det är inte förrän handlingen blir mer intensiv, och Ottilia får nys om Ottos förlovning och oanständiga barn, och blir sjuk och sängliggande, som han framför en kärleksförklaring till henne.   

”...der du nu svänger dig som örnen under molnet”.

Sophie von Knorring väljer att använda ganska mycket bildspråk, i form av metaforer och liknelser. Ofta använder bokens huvudperson, Ottilia, och vissa andra karaktärer i boken, sådana stilfigurer i sina kärleksbrev, som skrivs, antingen till eller av Ottilia. Ofta används den sortens språk för att förstärka eller försköna en beskrivning av deras oändliga kärlek eller hjärtskärande lidande.

Ett exempel på en slags stilfigur som förekommer i boken är liknelser, som den liknelsen Ottilia gör när hon skriver om Otto ”...der du nu svänger dig som örnen under molnet”.

Ett annat exempel är de besjälade ting som Ottilia beskriver. T. ex skriver hon ”... mitt samvete vill icke anklaga mig. Det tiger och småler. Det hviskar något om öfverseende och ett mildt tillslutande af sina skarpa ögon, när i botten af hjertat intentioner, önskningar, förhoppningar ligga rena och spegelklara.” Hon beskriver samvetet som om det vore någonting levande.

Det förekommer även många metaforer. Edward H skriver i sitt brev till Ottilia ”Men nu, nu hotas en varelse, som jag sett dansa in i lifvet, likt en fjäril i de första sommardagarna, och hvilken såsom fjäriln först bländat mig och sedan intagit mig, när jag tyckte mig finna, att dess små gudavingar icke voro höljda af bedrägliga, lösa färger; nu är det mig omöjligt att icke varna för de giftiga blomstren, när jag i min osaliga klarsynthet ser dem så tydligt, ser gorgonhufvudet bakom så väl den yppiga rosen som den bländande liljan.” Speciellt denna metafor är väldigt lång och genomtänkt. 

”Till min goda Mormor”

Sophie von Knorring skriver boken som ett enda långt brev från den unga Ottilia till hennes mormor, i vilket hon berättar om den långa resan som hon har varit med om, och om dess mer lyckliga, och även dess mer kvalfyllda stunder. Ottilia beskriver ibland övergripande om en längre tidsperiod, men gör också hela tiden mer ingående tillbakablickar över särskilda händelser av betydelse för historien, som hon beskriver för sin mormor med stor detaljrikhet.

Jag tror att Knorring har valt att skriva historien som ett brev från Ottilia till sin mormor med konstanta tillbakablickar, för att förmedla den bitterhet som Ottilia samlat på sig under den händelserika resan, och även hennes ånger, i form av skamliga bekännelser. Jag tror att hon valde det sättet att skriva istället för att skriva ur ett neutralt perspektiv, eftersom boken då förmodligen inte hade präglats av samma personliga, och rätt så charmiga tonfall. I och med att Knorring skriver ur Ottilias perspektiv, så lär man känna Ottilia, och får känslan av att hon berättar om sitt liv för en själv, alltså läsaren. 

”Så är det ock, min goda mormor! Det var det unga, glada hoppet, som reste ifrån dig; det är den bleka, färglösa, magra verkligheten, som återvänder.”

Jag skriver nu ett kort inlägg om mitt första intryck, då jag började läsa boken.

Den första tanken som slog mig när jag började läsa, var att man slängdes direkt in i handlingen av boken, vilket jag gillar. Den framstår som mer intressant då, tycker jag. Då anade jag också att det kanske var en sådan bok där saker händer, näst intill hela tiden.

Det omdömet som jag direkt satte på Ottilia, var att hon var en väluppfostrad, fin flicka, både på grund av hennes vältalighet och att hon prisade sin mormor så mycket. Hon lät glad och vänlig på tonen, men samtidigt skev hon om hemska saker. T. ex skriver hon ”Så är det ock, min goda mormor! Det var det unga, glada hoppet, som reste ifrån dig; det är den bleka, färglösa, magra verkligheten, som återvänder.” I den första meningen låter Ottilia bekymmerslös och kärleksfull, men i den andra skriver hon i en tragisk ton. Det fick mig att tro att hennes glada ton var sarkastisk, och därmed att hon var lite sarkastisk till sättet.  Meningar som denna fick henne även att verka erfaren och världsvan, vilket fick mig att tro att hon nog skulle komma att vara med om mycket i boken.

Sådant som stör min förståelse av boken

Jag trodde att den annorlunda stavningen skulle bli ett störningsmoment i boken, som när ord som omgav stavas ”omgåfvo”, och över stavas ”öfver”. Det visade sig, att när jag väl börjat läsa så tänker jag knappt på det.

En del av karaktärerna i boken talar franska ibland, de slänger in ett par ord eller ett uttryck, ungefär som vi i Sverige gör med engelskan. Fint folk talade gärna franska på den tiden. T. ex frågar den kvicka och vackra Pauline Ottilia ”A propos des bottes, är Otto din läkare?”. Sådant blandat språk förekommer regelbundet i boken. Jag studerar franska, men förstår långt ifrån all franska i boken. Jag brukar fråga min mamma vad uttrycken betyder.

Det finns även en hel del svåra, gammaldags ord som jag inte känner igen, som ”lappri” och ”toilette”. Oftast är det ganska lätt att lista ut ordens innebörd, om man funderar på sammanhanget.

Något som stör min förståelse av boken ganska mycket, är de återkommande långa, krångliga meningarna. Jag vet inte om det nödvändigtvis beror på bokens tidsålder, eller på Sophie Von Knorrings eget sätt att skriva, men de är förvirrande. Ett exempel på hennes långa meningar är när Ottilia skriver om balen, och skriver:

”Jag var förut på en gång rädd och förbländad och på ett visst sätt förödmjukad af min egen ringhet; men nu började jag åter besinna Melidas ord, och att mycken småhet, mycken dårskap, mycket med oäkta förgyllning fanns omkring  mig, för hvilket jag ingalunda behöfte böja knä eller tappa mod, förnuft och alla sinnen, och att jag väl befann mig bland verldens stora, men ändå icke bland verldens största, och att, med ett ord, här endast var fråga om ett verldsligt, fåfängligt nöje och icke om en dom på lif och död, hvaraf försmaken nästan överföll mig vid första inträdet i salonen.”      

Bokens handling så här långt

Jag har läst en del av boken nu, och tänkte sammanfatta det som hänt än så länge.

16-åriga Ottilia, som bott på landet med sin mormor under hela sitt liv, slits plötsligt ifrån sin trygga tillvaro när hon blir inviterad av sin inom societeten högt uppsatta faster, att komma och bo med henne i Stockholm. Ottilia har aldrig förut varit där, men har en alldeles överdådig, uppmålad bild av huvudstaden. Väl där blir hon medtagen på baler, fina middagar och växer snabbt upp till en slug, beundrad ung societetsflicka. Hon möter också Otto, sin fasters son, vars charm hon genast faller för, och de inleder en hemlig, förbjuden romans.

Jag tycker att citatet ”Många gånger om dagen säger du till mig: >>Du reste bort en fyllig, rödblommig, yr och glad flicka, och du kommer åter, mager som en vindfläkt, blek som dödens lilja och tyst som dess ängel.” som Ottilia skriver till sin mormor väl beskriver bokens centrala handling. När Ottilia bor hos sin mormor så är hon i sinnet ett nyfiket, oskuldsfullt barn, men ju mer tid hon tillbringar bland de sociala kretsarna i Stockholm, ju mer försvinner hennes naivitet och barnslighet. Ett exempel på det ur boken är när Ottilia först gör resan från landet till Stockholm med sin faster, och de stannar på ett värdshus, ”en af de bättre gästgifvaregårdarna”, som Ottilia beskriver det i boken. Ottilia beslutar sig för att plocka blommor i värdshusets trädgård, men hennes faster säger då till henne ”Det passar icke att springa så der, på ett allmänt värdshus, min lilla Ottilia, utan skicka då heldre Jean, han kan nog plocka blommor, så vidt du icke vill vänta, tills du kommer fram till Skönvik, att samla ditt herbarium, då du kan få de vackraste och raraste blommor, man vill se, hvaremot dessa gästgifvareörter äro ett intet.” Trots att den lätta tillsägelsen framstår som vänlig, så skäms och tar Ottilia åt sig väldigt mycket av den. Hennes faster försöker också korrigera henne många fler gånger i boken, och det gör henne långsamt till en mer passande, och ”fin” flicka.