”...der du nu svänger dig som örnen under molnet”.

Sophie von Knorring väljer att använda ganska mycket bildspråk, i form av metaforer och liknelser. Ofta använder bokens huvudperson, Ottilia, och vissa andra karaktärer i boken, sådana stilfigurer i sina kärleksbrev, som skrivs, antingen till eller av Ottilia. Ofta används den sortens språk för att förstärka eller försköna en beskrivning av deras oändliga kärlek eller hjärtskärande lidande.

Ett exempel på en slags stilfigur som förekommer i boken är liknelser, som den liknelsen Ottilia gör när hon skriver om Otto ”...der du nu svänger dig som örnen under molnet”.

Ett annat exempel är de besjälade ting som Ottilia beskriver. T. ex skriver hon ”... mitt samvete vill icke anklaga mig. Det tiger och småler. Det hviskar något om öfverseende och ett mildt tillslutande af sina skarpa ögon, när i botten af hjertat intentioner, önskningar, förhoppningar ligga rena och spegelklara.” Hon beskriver samvetet som om det vore någonting levande.

Det förekommer även många metaforer. Edward H skriver i sitt brev till Ottilia ”Men nu, nu hotas en varelse, som jag sett dansa in i lifvet, likt en fjäril i de första sommardagarna, och hvilken såsom fjäriln först bländat mig och sedan intagit mig, när jag tyckte mig finna, att dess små gudavingar icke voro höljda af bedrägliga, lösa färger; nu är det mig omöjligt att icke varna för de giftiga blomstren, när jag i min osaliga klarsynthet ser dem så tydligt, ser gorgonhufvudet bakom så väl den yppiga rosen som den bländande liljan.” Speciellt denna metafor är väldigt lång och genomtänkt.