”Det var en afton i Juli 1812, då du och jag, kära Mormor, sutto lugna och glada vid våra smultrontallrickar i stora lind-berceau’en, dit jag, dig ovetande, låtit flytta vår aftonmåltid.”

Jag tycker att det är väldigt intressant att fundera på hur miljön samspelar med karaktärerna och intrigen. Det är intressant att böcker, filmer och tidningar kan ge oss intryck, nästan utan att vi är medvetna om det, vilket böcker ofta gör, just genom miljöbeskrivningar. Jag har lagt märke till att Sophie von Knorring vid vissa tillfällen i boken använder sig av miljöskildringar för att förstärka ett humör, eller en särskild stämning. T. ex kan omgivningen bli mörk om huvudpersonen, Ottilia, blir ledsen av någon anledning.

Ett exempel på när miljön påverkas av intrigen finns redan på första sidan av historien. Ottilia och hennes mormor sitter i sin trädgård. Jag tycker att den första delen av boken handlar om lugnet före stormen. Ottilia skriver ”Det var en afton i Juli 1812, då du och jag, kära Mormor, sutto lugna och glada vid våra smultrontallrickar i stora lind-berceau’en, dit jag, dig ovetande, låtit flytta vår aftonmåltid.”Ottilia vet ännu inte om att hon snart ska föras bort till Stockholm där hon hastigt ska tvingas växa upp. Det är därför passande att Ottilia och hennes mormor sitter i den fridfulla naturen.

Ett annat, ganska tydligt exempel är när Ottilia, under hennes andra dag i Stockholm just har ätit en stor, fin, middag tillsammans med sin Tante, Oncle, Otto och en massa andra fisförnäma människor. Första dagen, när Ottilia och Otto möts, så blir de båda förälskade i varandra. När Ottilia, den andra dagen, möter Otto vid middagen så verkar han dock inte ha samma intresse för henne, vilket gör henne mycket upprörd. Hon försvinner därför ut till parken för att gråta ut. ”Ensam vorden, brast jag i gråt och kastade mig med sextonårig förtviflan på en bänk i ett mörkt löfhvalf, som jag tyckte vara sorgligt, medlidsamt och trefligt att gråta uti.” skriver hon. Det är väldigt passande ”löfhvalfet” är mörkt, eftersom Ottilia känner sig ledsen, och att hon även beskriver det som sorgligt och medlidsamt gör kopplingen mellan hennes humörstämning och omgivningen mycket tydlig.

Ännu ett exempel på sambandet mellan miljöskildringar, karaktärer och intrig är då Ottilia går för att hälsa på Marie, där hon ligger sjuk i sin lägenhet, efter att hon har fått sparken på sitt jobb som piga hos Ottilias Tante och Oncles resident. Vad Ottilia snart ska bli varse, är att Marie nyligen har fött Ottos oäkting, och att hon nu därför ligger där, fattig, ensam och sjuk. Vägen fram till Maries boning, och till avtäckandet av hennes förskräckliga hemlighet, är mörk och otäck, vilket är ganska passande, och ger läsaren en aning om att någonting hemskt snart ska hända. Ottilia beskriver den ”Jag var grufligt rädd, när jag ensam skulle våga mig upp i detta mörska, hemska näste, fya trappor upp; men i andra våningen fick jag en gammal gumma, som följde mig ett stycke, och, när jag slutligen knackade på den omtalade dörren, ropade en svag röst inanföre, att nyckeln låg bredvid.”