En del av karaktärerna i boken talar franska ibland, de slänger in ett par ord eller ett uttryck, ungefär som vi i Sverige gör med engelskan. Fint folk talade gärna franska på den tiden. T. ex frågar den kvicka och vackra Pauline Ottilia ”A propos des bottes, är Otto din läkare?”. Sådant blandat språk förekommer regelbundet i boken. Jag studerar franska, men förstår långt ifrån all franska i boken. Jag brukar fråga min mamma vad uttrycken betyder.
Det finns även en hel del svåra, gammaldags ord som jag inte känner igen, som ”lappri” och ”toilette”. Oftast är det ganska lätt att lista ut ordens innebörd, om man funderar på sammanhanget.
Något som stör min förståelse av boken ganska mycket, är de återkommande långa, krångliga meningarna. Jag vet inte om det nödvändigtvis beror på bokens tidsålder, eller på Sophie Von Knorrings eget sätt att skriva, men de är förvirrande. Ett exempel på hennes långa meningar är när Ottilia skriver om balen, och skriver:
”Jag var förut på en gång rädd och förbländad och på ett visst sätt förödmjukad af min egen ringhet; men nu började jag åter besinna Melidas ord, och att mycken småhet, mycken dårskap, mycket med oäkta förgyllning fanns omkring mig, för hvilket jag ingalunda behöfte böja knä eller tappa mod, förnuft och alla sinnen, och att jag väl befann mig bland verldens stora, men ändå icke bland verldens största, och att, med ett ord, här endast var fråga om ett verldsligt, fåfängligt nöje och icke om en dom på lif och död, hvaraf försmaken nästan överföll mig vid första inträdet i salonen.”
Vad är det som gör dig förvirrad i de långa meningarna? Vad kan författarinnans val av meningar och sätt att skriva säga oss om henne?
SvaraRaderaIbland så tar det så lång tid att komma igenom meningarna, att man hinner glömma bort vad själva meningen har handlat om, och särskilt om meningarna innehåller svåra ord eller uttryck, för då tar det ännu längre tid att komma igenom dem. Jag tycker att det är lättare att ta till sig en text om meningarna är kortare, för jag tror att man kanske omedvetet sammanfattar en mening i huvudet efter att man har läst den, för att kunna ta till sig den, och det blir svårare om den är lång och krånglig.
SvaraRaderaEn annan sak som förvirrar mig i de långa meningarna är att Knorring ibland nämner ett flertal personer eller saker i dem, och när hon sedan skriver "han", "hon" eller "den" så är det svårt att förstå vad, eller vem hon syftar på.
Jag tror att Knorrings sätt att skriva sådana långa, och ibland lite krokiga meningar tyder på att hon är smart, och kanske lite tankspridd, eftersom meningarna ibland nämner mycket olika saker på en gång, och hon ändå lyckas knyta ihop det på något sätt. Ibland blir det dock, som sagt, lite svårt att tyda, tycker jag. Hon vill inte skriva meningarna kortare, kanske för att hon inte vill göra det enkelt för läsaren att läsa, utan vill bibehålla sitt personliga sätt att skriva, eller kanske för att hon vill förmedla en egenskap - t. ex av tankspriddhet - hos berättaren; Ottilia.
Jag själv skriver ibland lite för långa meningar utan att sätta punkt, mest för att jag anser det vara bekvämare att få med allt i en och samma, detaljrika mening, än att dela upp det man har att säga över kortare meningar. Det blir mer flytande med långa meningar, tycker jag. Kanske tycker Knorring på samma sätt.