”Så är det ock, min goda mormor! Det var det unga, glada hoppet, som reste ifrån dig; det är den bleka, färglösa, magra verkligheten, som återvänder.”

Jag skriver nu ett kort inlägg om mitt första intryck, då jag började läsa boken.

Den första tanken som slog mig när jag började läsa, var att man slängdes direkt in i handlingen av boken, vilket jag gillar. Den framstår som mer intressant då, tycker jag. Då anade jag också att det kanske var en sådan bok där saker händer, näst intill hela tiden.

Det omdömet som jag direkt satte på Ottilia, var att hon var en väluppfostrad, fin flicka, både på grund av hennes vältalighet och att hon prisade sin mormor så mycket. Hon lät glad och vänlig på tonen, men samtidigt skev hon om hemska saker. T. ex skriver hon ”Så är det ock, min goda mormor! Det var det unga, glada hoppet, som reste ifrån dig; det är den bleka, färglösa, magra verkligheten, som återvänder.” I den första meningen låter Ottilia bekymmerslös och kärleksfull, men i den andra skriver hon i en tragisk ton. Det fick mig att tro att hennes glada ton var sarkastisk, och därmed att hon var lite sarkastisk till sättet.  Meningar som denna fick henne även att verka erfaren och världsvan, vilket fick mig att tro att hon nog skulle komma att vara med om mycket i boken.