”Till min goda Mormor”

Sophie von Knorring skriver boken som ett enda långt brev från den unga Ottilia till hennes mormor, i vilket hon berättar om den långa resan som hon har varit med om, och om dess mer lyckliga, och även dess mer kvalfyllda stunder. Ottilia beskriver ibland övergripande om en längre tidsperiod, men gör också hela tiden mer ingående tillbakablickar över särskilda händelser av betydelse för historien, som hon beskriver för sin mormor med stor detaljrikhet.

Jag tror att Knorring har valt att skriva historien som ett brev från Ottilia till sin mormor med konstanta tillbakablickar, för att förmedla den bitterhet som Ottilia samlat på sig under den händelserika resan, och även hennes ånger, i form av skamliga bekännelser. Jag tror att hon valde det sättet att skriva istället för att skriva ur ett neutralt perspektiv, eftersom boken då förmodligen inte hade präglats av samma personliga, och rätt så charmiga tonfall. I och med att Knorring skriver ur Ottilias perspektiv, så lär man känna Ottilia, och får känslan av att hon berättar om sitt liv för en själv, alltså läsaren.