"Nu kom då anglaisen!"

Efter att ha läst ut illusioner, så tycker jag att den var ganska bra. Jag tyckte ibland att - särskilt känslo-beskrivningarna, blev lite utdragna och långtråkiga, men jag har ganska dåligt tålamod för sådant. En sak som jag gillade med boken var att det kom många oväntade twister, som exempelvis när man får veta att Marie, som är uppasserska, har fått ett barn med Otto, som är greve. Jag gillar att bli överraskad, och det blev jag ganska ofta under läsningen.

Det var inte särskilt mycket som var svårt att förstå, förutom det som jag tagit upp tidigare, med franskan och de långa, krångliga meningarna. Även en del uttryck som vi inte längre använder oss av, var svåra att förstå, t. ex under en bal som Ottilia går på, då hon skriver "Nu kom då anglaisen!". Efter att ha läst vidare ett par meningar kunde jag dock räkna ut att det var en slags dans, vilket ofta brukar fungera.

"En hög rodnad blef hela mitt svar, och jag var rätt glad, att man nu sköt stolarna från bordet."

Boken "Illusioner" påminner mig lite om boken "Expert på att rodna". Språkbruket och personligheterna skiljer sig förstås ganska mycket, eftersom böckerna är skrivna med ungefär 200 års mellanrum. Handlingen är däremot ganska snarlik, i vissa aspekter.

"Expert på att rodna" handlar om 14-åriga Natalie, som flyttar från stan ut till landet med sin mamma. De flyttar ihop med den mannen som Natalies mamma dejtar, och hans son, Jerker. Natalie byter skola, och hon och Jerker inleder en romans.
 
De båda berättelserna handlar om spännande, sprudlande tonårskärlek, där paren i båda fallen smyger runt med sin kärlek och håller den gömd för sina föräldrar, eller i "Illusioner", Ottos föräldrar och Ottilias Tante och Oncle. I "Illusioner" är de förälskade kusiner, och i "Expert på att rodna" är de styvsyskon.

I de båda böckerna får flickorna sina hjärtan krossade, och förhållandena får ett abrubt slut. En specifik sak som påminde mig om "Expert på att rodna" under läsningen, var Ottilias obehag över att hon kommer att behöva fortsätta vara i Ottos närhet efter att de har brytit upp, eftersom de fortfarande är kusiner och bor i samma hus, och hur hon kommer att påminnas varje dag om deras tragiska kärlekshistoria. I "Expert på att rodna var fallet detsamma, eftersom parets föräldrar dejtade och de alla bodde ihop under samma tak, och eftersom deras föräldrar inte visste något om deras hemliga relation, precis som i "Illusioner".

En ganska stor paralell som jag drar mellan de två böckerna, är att de båda handlar om ett stort, ganska så ofrivilligt omgivningsombyte som förändrar vardagen för de båda unga huvudpersonerna. I Natalies fall handlar det dock mer om att hon får nya, mer annorlunda vänner i skolan, men även - liksom Ottilia - att hon får gå på nya slags fester som hon inte varit med om tidigare, trots att det i Ottilias fall handlar om fina tillställningar, och i Natalies fall mer om föräldrafria hemmafester och fjortisfyllor. Det visar den stora kontrasten mellan vår tids och 1800-talets ungdomar. Beroende på hur man ser de, så verkar det som att de var mer vuxna då, eller kanske vice versa.

Jag själv har väldigt svårt att hitta någon erfarenhet i mitt eget liv som kan jämföras med Ottilias. Hon flyttar ifrån en lugn omgivning ute på landet, till Stockholm. Hela hennes liv och tillvaro förändras drastiskt. Jag själv har aldrig flyttat.
Mitt byte från min gamla skola och till Raoulwallenbergskolan, var nog det största omgivningsombytet som jag själv har upplevt. Dock fick jag, precis som Ottilia i boken, nya vänner och bekantskaper genom upplevelsen. Man kan väl säga att jag också tvingades växa upp lite, precis som Ottilia, fast för henne handlade det om att lära sig ett nytt socialt uppförande, och för mig handlade det om att få fler läxor och mer ansvar.

Ottilias kärlekshistoria kan jag inte direkt känna igen mig i. Jag har själv aldrig varit med om att förlora någon så viktig, att jag sedan omvärderat hela mitt liv, lyckligtvis.

"Oljan i lampan varar icke många dagar till, det känner jag - med fröjd."

Ett citat som jag minns mycket väl råkar vara den allra sista meningen, "Oljan i lampan varar icke många dagar till, det känner jag - med fröjd."

Dels tycker jag att meningen är ett mycket snyggt avslut på boken. Jag gillar sådana slut, där man lämnas lite i ovisshet, men man kan ana hur det kommer att gå, d.v.s. det står inte svart på vitt att Ottilia dör, men just den meningen kan man tolka som en slags metafor. Med att lampan inte kommer att vara länge till, menar Ottilia egentligen att hennes liv inte kommer att vara länge till, tror jag.

En annan anledning till att jag minns just det citatet, är att det väckte en del tankar. Det faktum att Ottilia liksom längtar efter att få dö, är ganska så ofattbar för mig. Jag menar, visst vet jag att det finns många som blir rent ut sagt självmordsbenägna när deras kärleksrelationer tar slut, men jag trodde att det var mer typiskt för vår tids ungdomar, att hela vår värld kan rasa samman p.g.a. någon - förvisso - liten, motgång.
Jag kan förstås förstå att om någon har förlorat allt och har ingenting kvar, så kan denne förlora livsgnistan, men Ottilia har förlorat sin första kärlek, och sin naiva syn på världen, som har ersatts med en mer realistisk syn, vilket - trots att det är mycket - inte är allt som hon har. Ottilia har både sin kärleksfulla mormor, och sin trofasta vän, Mamsell Melida, som hon båda håller av, kvar. Hon är även ung, vacker och hade haft ett helt, långt liv framför sig, om hon nu hade velat det.
Kanske är det så, att innan man träffar sin själsfrände, och förlorar den, så kan man inte veta hur ont det gör. Ottilia orkar helt enkelt inte leva utan pojken som hon älskar så mycket.

"Man bör vara vänlig, fastän man lider bittert."

Scenen då Ottilia besöker Marie - uppaserskan - efter att ha fått ett brev där hon berättar hur sjuk hon är, och får se Marie och Ottos oäkting för första gången, är en scen som jag minns rätt väl, kankse eftersom det  var den scenen som mest förvånade mig i hela boken. Jag hade räknat ut att Marie och Otto hade haft en affär, då jag läste delen om att Marie och Otto smög runt i trädgården tillsamans, men jag väntade mig inte alls att de skulle ha ett barn tillsammans.

En sak som jag tänkte på då jag läste den delen, var hur god Ottilia är, trots att hon just fått veta att Otto, som hon haft relationer med sedan en tid tillbaka, har varit med Marie. Hon beskriver situationen "Nu gick alldeles på en gång ett ljus, hemskt och förfärligt, upp för min själ. Men för mina ögon blef det kolmörkt, ty jag förlorade sansen helt och hållet för några ögonblick och föll tillbaka mot den gamla armstolen, som jag satt uti." Ändå tvättar hon barnet, och klär och bäddar åt henne med två mantlar och två stora stycken som hon klipper ut ifrån sina fina kläder, av hög kvalité. Det förvånade mig att se hur god hon kunde vara, trots den hemska sanningen som hon just blivit medveten om, och jag tror inte att många - varken då eller i vår tid, hade gjort samma sak. Som hon skriver vid ett annat tillfälle - och som jag nämnde i ett tidigare inlägg - så tycker hon att "...man bör vara vänlig, fastän man lider bittert."

Scenen visar även att Ottilia inte har blivit fullständigt inbiten i den högt uppsatta sociala kretsens oskrivna regler. De flesta i de höga kretsar som Ottilia umgås i skulle nog genast ha dömt Marie för en slinka som borde skämmas för sitt beteende och som förtjänar att bli utfryst, och sedan inte vilja ha någonting att göra med henne, men Ottilia hjälper genst till så mycket som hon kan. Jag tror även att Ottilia finner små barn ganska oemotståndligt underbara, och att hon känner stort medlidande för lilla Ottilia, som barnet döps till.

"...min sista illusion på jorden, som bleknade bort och sjönk ned i verklighetens mörkaste schakt, det var min höga tro på Otto..."

Efter en stunds funderande kom jag underfund med två budskap som jag tror att författaren, Sophie von Knorring, vill förmedla i "illusioner".

Ett av budskapen är "Saker är inte alltid som man tror". Det är dock ett ganska ytligt budskap som man nästan kan läsa sig till på bokens titel, men som även kommer igen längre fram i boken. Ottilia skriver ofta om att saker har visat sig vara något annat än de först verkade, illusioner som krossats. Hon skriver t. ex i slutet av boken "...min sista illusion på jorden, som bleknade bort och sjönk ned i verklighetens mörkaste schakt, det var min höga tro på Otto..."

Ett mer underliggande budskap i boken är "låt ingen person eller plats förändra dig". Det är inte direkt ett standard-budskap, i stil med "Brott lönar sig aldrig", men det är ju ungefär det samma som det tidslösa budskapet "var dig själv". Hela boken handlar om hur Stockholm med dess fina tillställningar, fisförnäma kretsar och även det förödande uppbrottet med Otto förändrar Ottilia från ett naivt, lyckligt barn till en erfaren, nedstämd ung societetsflicka. Ett exempel på ett citat som underbygger min idé om bokens budskap är "Det var det unga, glada hoppet, som reste ifrån dig; det är den bleka, färglösa, magra verkligheten, som återvändet" som står redan på första sidan, och som jag tagit upp förut, fast i samband med bokens handling.

"...hvar gång en tår vill tränga fram, tänk då blott på; huru slutadt allt mitt lidande är; huru tröstad, lugnad, ja, kanske belönad, din Ottilia nu sväfvar öfver molnen."

Jag skriver nu en kort sammanfattning av slutet på "Illusioner".
Genom den hela andra halvan av boken kämpar Ottilia med den enorma sorgen som hon bär på, eftersom hon aldrig kan få vara med Otto, då han måste vara med den kvinnan som han är förlovad med. Trots den hjärtskärande smärta som detta orsakar, så har Ottilia en liten tröst i att hennes älskade är nobel och hederlig nog att uppfylla sina förbindelser. Han har valt att leva med Alvina K., trots att han älskar Ottilia så mycket och vill vara med henne, bara för att han vill göra rätt för sig, och det faktum att han kan göra en sådan stor uppoffring för att leva upp till sitt ord, är som det lilla ljuset i mörkret för Ottilia, som gör att hon ens orkar fortsätta leva.

I de sista sidorna av boken så har Ottilia och Otto varit åtskilda en tid. Otto bor med sin nya fästmö. Ottilia har varit rätt så isolerad från omvärlden i ett par veckor, innan hon bestämmer sig för att åka hem till sin mormor. Innan hon gör det, så besöker hon Marie och hennes lilla bebis, och då Marie går ut för att göra några ärenden, så stormar plötsligt Otto in genom dörren. Han har gett efter för sitt begär, och Ottilia beskriver sin besvikelse; "...min sista illusion på jorden, som bleknade bort och sjönk ned i verklighetens mörkaste schakt, det var min höga tro på Otto, det var den sköna bild, jag gjort mig om hans sjelfbeherrskning, hans blinda lydnad för sin pligt och sina löften och den själsstyrka, med hvilken jag trodde han skulle bära, hvad jag ansåg vara hans af en högre magt utpekade öde."

Den allra sista meningen i boken lyder "Oljan i lampan varar icke många dagar till, det känner jag - med fröjd." Jag tycker att det citatet beskriver det centrala av slutet, att då det enda lilla hoppet som Ottilia har kvar vissnar, så ger hon upp. Hon slutar helt att värdesätta livet. För Ottilia var Ottos plikttrogenhet - vilket jag även har tagit upp i tidigare inlägg - så viktigt, att när den inte finns där, så finns inget längre kvar för henne.

Slutet av boken anknyter rätt starkt till början. På de första sidorna skriver Ottilia till sin mormor, rätt så mycket om att hon nu, när Mormor läser hennes långa brev, är död. Hon skriver exempelvis "...hvar gång en tår vill tränga fram, tänk då blott på; huru slutadt allt mitt lidande är; huru tröstad, lugnad, ja, kankse belönad, din Ottilia nu sväfvar öfver molnen." I slutet av boken skriver hon den tidigare nämnda meningen om hur lampan snart kommer att slockna. Jag tror att det hon menar är att hon inte har lång tid kvar, innan den befriande döden, som hon många gånger nämner i början, berövar henne hennes olyckliga liv.
Hon pratar även i början om de illusioner, som knäckt hennes livsgnista, men hon beskriver dem inte konkret. I slutet får man däremot höra om den stora illusion, som till sist sprack. Den illusionen om Ottos ädla plikttrogebhet, och som var droppen som fick bägaren att rinna över.

"...huru dumt och barnsligt jag gjort, som stött mig med Emilie, hvilken ändå var min gäst..."

Jag har tänkt jämföra mig själv och mina erfarenheter, med Ottilia och hennes. Jag har inte lyckats hitta särskilt många likheter mellan oss. Ottilia genomgår enorma personlighetsförändringar genom boken, och under olika tillfällen uppvisar hon väldigt olika egenskaper.

I bokens början så är Ottilia nyfiken, glad i allmänhet och uppskattar allt runt i kring henne. Ett exempel på det, är då Ottilia och hennes Tante är på väg till Stockholm för första gången. De stannar till på en värdshus för att äta middag, och där är ett stort sorl av människor från olika länder. Ottilia beskriver sin förtjusning "Detta roade mig oändligen. Jag var bara öra och öga, glömde alla dina förmaningar att vara artig och behjälplig för Tante, utan lät Annette och jean (Tantes Neger) passa upp henne i allt." Jag kan känna igen mig själv i att vara så där nyfiken för alldagliga ting som man inte förut upplevt, om jag ser tillbaka på mig själv för ett par år sedan, då jag var yngre. Små saker kunde göra mig mycket glad, och ofta med hjälp av lite fantasi. Om jag och mina vänner t. ex hittade en sten som vi tyckte var fin, så kunde vi spendera hela eftermiddagen med att leka med stenen, exempelvis låtsas att den var vårat husdjur och bygga ett bo till den. En liten sten kunde alltså förgylla vår dag.
Att jag aldrig skulle hitta något så vanligt som en sten i naturen, och bli alldeles förtjust över den idag, har väl att göra med att jag inte är så liten längre, men när Ottilia beter sig på det där barnsligt nyfikna sättet så är hon trots allt 16 år, precis som jag är nu. I dagens samhälle har vi ungdomar tillgång till så mycket avancerad teknik, som iphones och tevespel, och även information om och bilder av precis allt, via internet, och jag tror att många av oss därför förlorar den där uppskattningen för små saker som omger oss. Ottilia, och andra ungdomar som levde på 1800-talet, hade inte så mycket att roa sig med, och var ganska isolerade från den mer avlägsna omvärlden, så hon uppskattar och roar sig lätt med - vad som för oss är - småsaker.

Den egenskap som jag tycker att jag mest delar med Ottilia är bådas vårat oresonliga begär av ett rent samvete. Jag själv vet nästan ingenting som kan få mig att må så dåligt, som när jag handlar mycket omoraliskt, och i boken nämner Ottilia flera gånger vikten av att handla moraliskt rätt, och undvika ett orent samvete, i samband med henne och Ottos dilemma – ifall de ska vara tillsammans eller inte, trots Ottos förlovning. Ett annat tillfälle då hennes begär att alltid vara lika god som en ängel lyser igenom, är då den envisa, unga Emilie anklagar husets Mamsell, d.v.s. en ung fröken som jobbar i huset, Melida, för att ha stulit en tråflorslapp. Ottilia tycker att Melida är en mycket god och hederlig människa, och finner därför Emelies anklagelse mycket orimlig. När hon dock har skällt ut Emilie och avlägsnat sig, så får hon snart dåligt samvete. Hon skriver "...huru dumt och barnsligt jag gjort, som stött mig med Emilie, hvilken ändå var min gäst..." etc. Trots att hon anser Emilia ha helt fel, så ber hon om ursäkt för sitt häftiga uppförande.
Om jag själv varit i samma situation hade jag dock inte gjort samma sak, eftersom jag inte tycker att Ottilia handlar särskilt omoraliskt. Melida är hennes vän, och Emilie anklagar henne på väldigt lösa grunder.

En egenskap som jag beundrar hos Ottilias karaktär, men som jag inte tycker att jag delar med henne, är hennes styrka att alltid vara vänlig och god, till och med när hon lider till den punkt då hon inte längre värdesätter sitt liv. Om jag har en mycket dålig dag, så kan jag tänka mig att jag olyckligtvis ibland tar ut det på andra. Ottilia skriver däremot "...man bör vara vänlig, fastän man lider bittert."