Som jag tidigare har gått in på, så tycker jag att steget mellan ungdomslivet och vuxenvärlden är ett evigt tema. Människor i alla tider har, och kommer alltid att ta det, så det är något som vi alla kan relatera till.
Det centrala temat i boken om Otto och Ottilias hemliga och olyckliga romans är förstås kärlek. Kärlek är, som jag också har nämnt tidigare, ett uppenbart evigt tema, som på något sätt visar sig i de flesta litteraturer och i allas våra liv.
I berättelsen får man lära känna Ottilia, som inleder en romans med Otto, trots att han är förlovad med en annan kvinna. De håller därför sin brinnande, passionerade relation för sig själva. Boken handlar, likt Shakespeares enormt berömda ”Romeo och Julia” om förbjuden kärlek. Intressant att reflektera över, är ifall förbjuden kärlek specifikt tillhör gruppen av eviga teman. Under 1800-talet var den förbjudna kärleken ett populärt tema att skriva om, men på den tiden så omgav den människorna i en betydligt större utsträckning än den gör nu i vår tid. Att ha relationer mellan klasser och mellan raser var t. ex totalt förbjudet. I dagens samhälle är alla slags relationer accepterade, i alla fall i det svenska samhället. Man ser på alla som likvärdiga människor. Kanske är förbjuden kärlek inget evigt tema, eftersom fenomenet tynar bort ur vårt samhälle. Att vi inte kan relatera lika mycket till det gör det kanske mindre och mindre relevant.
Olycklig kärlek skulle jag däremot kalla ett evigt tema. Hela andra halvan av boken kretsar kring vilka förödande konsekvenser det olyckliga slutet på Ottilia och Ottos romans får för Ottilia. Hon blir så förkrossad, att hon inte längre verkar värdesätta någonting i sitt liv. Hon yrar om hur gärna hon skulle vilja begravas levande, framför Otto och hans fästmö. Jag tror att olycklig kärlek är ett tidlöst tema, för så länge som kärlek fyller våra liv så kommer även olycklig kärlek att göra det.
Boken är skriven som ett brev från Ottilia, där hon berättar om sin livsomvändande resa, från andra sidan graven. Jag tycker att det ger historien ett väldigt intressant perspektiv, t. ex när Ottilia berättar om någonting som hon har gjort, och liksom skäms inför sin Mormor, som hon ser upp till. Hon skiver ofta saker som "Jag ville icke, du skulle sett mig HELA denna aftonen, och en sådan tanke hade aldrig förr uppstått hos din Ottilia."
Man får hela tiden känslan av att man verkligen läser ett brev, och det gör att läsningen känns mer personlig. Jag tror att en bok behöver någonting som får den att sticka ut på något sätt, för att den ska kunna etablera sig som klassiker, och jag tror att sättet som boken är skriven på agerar som en fin twist.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar