"...hvar gång en tår vill tränga fram, tänk då blott på; huru slutadt allt mitt lidande är; huru tröstad, lugnad, ja, kanske belönad, din Ottilia nu sväfvar öfver molnen."

Jag skriver nu en kort sammanfattning av slutet på "Illusioner".
Genom den hela andra halvan av boken kämpar Ottilia med den enorma sorgen som hon bär på, eftersom hon aldrig kan få vara med Otto, då han måste vara med den kvinnan som han är förlovad med. Trots den hjärtskärande smärta som detta orsakar, så har Ottilia en liten tröst i att hennes älskade är nobel och hederlig nog att uppfylla sina förbindelser. Han har valt att leva med Alvina K., trots att han älskar Ottilia så mycket och vill vara med henne, bara för att han vill göra rätt för sig, och det faktum att han kan göra en sådan stor uppoffring för att leva upp till sitt ord, är som det lilla ljuset i mörkret för Ottilia, som gör att hon ens orkar fortsätta leva.

I de sista sidorna av boken så har Ottilia och Otto varit åtskilda en tid. Otto bor med sin nya fästmö. Ottilia har varit rätt så isolerad från omvärlden i ett par veckor, innan hon bestämmer sig för att åka hem till sin mormor. Innan hon gör det, så besöker hon Marie och hennes lilla bebis, och då Marie går ut för att göra några ärenden, så stormar plötsligt Otto in genom dörren. Han har gett efter för sitt begär, och Ottilia beskriver sin besvikelse; "...min sista illusion på jorden, som bleknade bort och sjönk ned i verklighetens mörkaste schakt, det var min höga tro på Otto, det var den sköna bild, jag gjort mig om hans sjelfbeherrskning, hans blinda lydnad för sin pligt och sina löften och den själsstyrka, med hvilken jag trodde han skulle bära, hvad jag ansåg vara hans af en högre magt utpekade öde."

Den allra sista meningen i boken lyder "Oljan i lampan varar icke många dagar till, det känner jag - med fröjd." Jag tycker att det citatet beskriver det centrala av slutet, att då det enda lilla hoppet som Ottilia har kvar vissnar, så ger hon upp. Hon slutar helt att värdesätta livet. För Ottilia var Ottos plikttrogenhet - vilket jag även har tagit upp i tidigare inlägg - så viktigt, att när den inte finns där, så finns inget längre kvar för henne.

Slutet av boken anknyter rätt starkt till början. På de första sidorna skriver Ottilia till sin mormor, rätt så mycket om att hon nu, när Mormor läser hennes långa brev, är död. Hon skriver exempelvis "...hvar gång en tår vill tränga fram, tänk då blott på; huru slutadt allt mitt lidande är; huru tröstad, lugnad, ja, kankse belönad, din Ottilia nu sväfvar öfver molnen." I slutet av boken skriver hon den tidigare nämnda meningen om hur lampan snart kommer att slockna. Jag tror att det hon menar är att hon inte har lång tid kvar, innan den befriande döden, som hon många gånger nämner i början, berövar henne hennes olyckliga liv.
Hon pratar även i början om de illusioner, som knäckt hennes livsgnista, men hon beskriver dem inte konkret. I slutet får man däremot höra om den stora illusion, som till sist sprack. Den illusionen om Ottos ädla plikttrogebhet, och som var droppen som fick bägaren att rinna över.