Dels tycker jag att meningen är ett mycket snyggt avslut på boken. Jag gillar sådana slut, där man lämnas lite i ovisshet, men man kan ana hur det kommer att gå, d.v.s. det står inte svart på vitt att Ottilia dör, men just den meningen kan man tolka som en slags metafor. Med att lampan inte kommer att vara länge till, menar Ottilia egentligen att hennes liv inte kommer att vara länge till, tror jag.
En annan anledning till att jag minns just det citatet, är att det väckte en del tankar. Det faktum att Ottilia liksom längtar efter att få dö, är ganska så ofattbar för mig. Jag menar, visst vet jag att det finns många som blir rent ut sagt självmordsbenägna när deras kärleksrelationer tar slut, men jag trodde att det var mer typiskt för vår tids ungdomar, att hela vår värld kan rasa samman p.g.a. någon - förvisso - liten, motgång.
Jag kan förstås förstå att om någon har förlorat allt och har ingenting kvar, så kan denne förlora livsgnistan, men Ottilia har förlorat sin första kärlek, och sin naiva syn på världen, som har ersatts med en mer realistisk syn, vilket - trots att det är mycket - inte är allt som hon har. Ottilia har både sin kärleksfulla mormor, och sin trofasta vän, Mamsell Melida, som hon båda håller av, kvar. Hon är även ung, vacker och hade haft ett helt, långt liv framför sig, om hon nu hade velat det.
Kanske är det så, att innan man träffar sin själsfrände, och förlorar den, så kan man inte veta hur ont det gör. Ottilia orkar helt enkelt inte leva utan pojken som hon älskar så mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar