"O, det är blott qvinnan, som har rätt att tala så! Hon följer ju blott..."

Jag tycker delvis att ”Illusioner" uppvisar en bestämd bild av hur kvinnor ska vara, men egentligen mest när någon yttrar något rätt så harmlöst uttryck, såsom "Otto älskar dig outsägligt, så mycket han kan älska, och detta bör vara qvinnohjertat nog." och "O, det är blott qvinnan, som har rätt att tala så! Hon följer ju blott..."

Ett exempel som jag dock tror kanske visar 'kvinnans plats' under 1800-talet är då Ottilia fått ett brev av Otto, där han erkänner att, trots att han och Ottilia har ingått i en romans, så är han sedan innan förlovad med en annan; Alvina K. Ottilia skiver i sitt brev tillbaka "Mot mig blir du ingen menedare." och "Icke kan du kalla dina eldiga kyssar för eder, dina blickar för löften." Jag tror att de flesta tjejer i vår tid skulle skällt ut Otto för fulla halsar om de var i samma situation, men Ottilia bara ger sig, som en undergiven hund. Dock vet jag inte om det beror på hennes roll som kvinna eller hennes goda, förlåtande natur. Ju mer jag läser citatet, ju mer tycker jag även att jag börjar ana en slags sarkastisk ton, men på ett diskret sätt. T. ex skriver Ottilia "Du lekte blott med mig och min kärlek, som man leker med ett barn och hennes älskade docka." Ordet "bara" passar inte riktigt in i meningen, och är kanske därför sarkastisk. Jag kan dock inte avgöra om jag har rätt eller fel.

Under en tillställning, då den tanklösa Emilie slänger ett brinnande papper på Ottilia, så att hennes hår och hennes schal fattar eld, så griper den ädle Edward H. tag i schalen och kväver elden med sina bara fingrar. Jag tycker att gärningen visar prov på prisvärt mod och omtänksamhet, men folkmassan på tillställningen beklagar sig bara en stund över Ottilia, och hennes förstörda kläder, och återgår sedan till sin konversation. Ingen annan än Ottilia bryr sig om att ens fråga hur det är med Edward H., och det visar sig att han bränt stora blåsor på sina händer. Jag tror att människornas brist på beundran för Edward H. kan bero på att de förväntar sig att män ska uppträda ridderligt. Enligt dem är det kanske ingenting konstigt att en man kommer till undsättning då han ser en 'hjälplös' flicka som är i fara.

Pauline är den kvinnan i boken som mest imponerar på mig, när det kommer till starka kvinnofigurer. Hon vågar hela tiden ta plats och aktar sig inte för att spotta ut spydiga kommentarer om allt vad hon kan tänkas ha någon åsikt om. Ett exempel på när Pauline visar omgivningen vad hon tycker, är på en tillställning, då Edward H. förespråkar fosforisterna - vilka kort sagt är en grupp svenska romantiker, som enligt den uppfattning jag fått av boken, inte var särskilt accepterade av den tidens allmänhet – och deras sätt att skriva. Pauline, som de flesta andra, ogillar fosforismen, och tvekar inte att trycka till Edward ordentligt, framför en grupp åskådare. Ottilia skriver om Paulines hån mot Edward H. "Pauline sparade inga epigrammer deröfver, och, som hon var verkligen qvick och hade högst originela idéer, voro hennes sarkasmer så bitande, så i ögonen fallande, så naiva och roliga, att vi, något hvar, sällade oss på hennes sida, hvilket vårt skratt, vid hvarje hennes yttrande, nogsamt tillkännagaf."
Det skulle kunna vara så att Paulines pikar ses som rättfärdigade, eftersom Edward H. inte har en själ på sin sida, men jag tror att Pauline helt enkelt är en kvinna som kräver mycket rum för att få öppet reflektera och kommentera saker, oftast i en hånfull och skämtsam ton, och det verkar inte vara något problem för henne, som högt uppsatt kvinna, att få chansen att göra det.