"...huru dumt och barnsligt jag gjort, som stött mig med Emilie, hvilken ändå var min gäst..."

Jag har tänkt jämföra mig själv och mina erfarenheter, med Ottilia och hennes. Jag har inte lyckats hitta särskilt många likheter mellan oss. Ottilia genomgår enorma personlighetsförändringar genom boken, och under olika tillfällen uppvisar hon väldigt olika egenskaper.

I bokens början så är Ottilia nyfiken, glad i allmänhet och uppskattar allt runt i kring henne. Ett exempel på det, är då Ottilia och hennes Tante är på väg till Stockholm för första gången. De stannar till på en värdshus för att äta middag, och där är ett stort sorl av människor från olika länder. Ottilia beskriver sin förtjusning "Detta roade mig oändligen. Jag var bara öra och öga, glömde alla dina förmaningar att vara artig och behjälplig för Tante, utan lät Annette och jean (Tantes Neger) passa upp henne i allt." Jag kan känna igen mig själv i att vara så där nyfiken för alldagliga ting som man inte förut upplevt, om jag ser tillbaka på mig själv för ett par år sedan, då jag var yngre. Små saker kunde göra mig mycket glad, och ofta med hjälp av lite fantasi. Om jag och mina vänner t. ex hittade en sten som vi tyckte var fin, så kunde vi spendera hela eftermiddagen med att leka med stenen, exempelvis låtsas att den var vårat husdjur och bygga ett bo till den. En liten sten kunde alltså förgylla vår dag.
Att jag aldrig skulle hitta något så vanligt som en sten i naturen, och bli alldeles förtjust över den idag, har väl att göra med att jag inte är så liten längre, men när Ottilia beter sig på det där barnsligt nyfikna sättet så är hon trots allt 16 år, precis som jag är nu. I dagens samhälle har vi ungdomar tillgång till så mycket avancerad teknik, som iphones och tevespel, och även information om och bilder av precis allt, via internet, och jag tror att många av oss därför förlorar den där uppskattningen för små saker som omger oss. Ottilia, och andra ungdomar som levde på 1800-talet, hade inte så mycket att roa sig med, och var ganska isolerade från den mer avlägsna omvärlden, så hon uppskattar och roar sig lätt med - vad som för oss är - småsaker.

Den egenskap som jag tycker att jag mest delar med Ottilia är bådas vårat oresonliga begär av ett rent samvete. Jag själv vet nästan ingenting som kan få mig att må så dåligt, som när jag handlar mycket omoraliskt, och i boken nämner Ottilia flera gånger vikten av att handla moraliskt rätt, och undvika ett orent samvete, i samband med henne och Ottos dilemma – ifall de ska vara tillsammans eller inte, trots Ottos förlovning. Ett annat tillfälle då hennes begär att alltid vara lika god som en ängel lyser igenom, är då den envisa, unga Emilie anklagar husets Mamsell, d.v.s. en ung fröken som jobbar i huset, Melida, för att ha stulit en tråflorslapp. Ottilia tycker att Melida är en mycket god och hederlig människa, och finner därför Emelies anklagelse mycket orimlig. När hon dock har skällt ut Emilie och avlägsnat sig, så får hon snart dåligt samvete. Hon skriver "...huru dumt och barnsligt jag gjort, som stött mig med Emilie, hvilken ändå var min gäst..." etc. Trots att hon anser Emilia ha helt fel, så ber hon om ursäkt för sitt häftiga uppförande.
Om jag själv varit i samma situation hade jag dock inte gjort samma sak, eftersom jag inte tycker att Ottilia handlar särskilt omoraliskt. Melida är hennes vän, och Emilie anklagar henne på väldigt lösa grunder.

En egenskap som jag beundrar hos Ottilias karaktär, men som jag inte tycker att jag delar med henne, är hennes styrka att alltid vara vänlig och god, till och med när hon lider till den punkt då hon inte längre värdesätter sitt liv. Om jag har en mycket dålig dag, så kan jag tänka mig att jag olyckligtvis ibland tar ut det på andra. Ottilia skriver däremot "...man bör vara vänlig, fastän man lider bittert."