"Man bör vara vänlig, fastän man lider bittert."

Scenen då Ottilia besöker Marie - uppaserskan - efter att ha fått ett brev där hon berättar hur sjuk hon är, och får se Marie och Ottos oäkting för första gången, är en scen som jag minns rätt väl, kankse eftersom det  var den scenen som mest förvånade mig i hela boken. Jag hade räknat ut att Marie och Otto hade haft en affär, då jag läste delen om att Marie och Otto smög runt i trädgården tillsamans, men jag väntade mig inte alls att de skulle ha ett barn tillsammans.

En sak som jag tänkte på då jag läste den delen, var hur god Ottilia är, trots att hon just fått veta att Otto, som hon haft relationer med sedan en tid tillbaka, har varit med Marie. Hon beskriver situationen "Nu gick alldeles på en gång ett ljus, hemskt och förfärligt, upp för min själ. Men för mina ögon blef det kolmörkt, ty jag förlorade sansen helt och hållet för några ögonblick och föll tillbaka mot den gamla armstolen, som jag satt uti." Ändå tvättar hon barnet, och klär och bäddar åt henne med två mantlar och två stora stycken som hon klipper ut ifrån sina fina kläder, av hög kvalité. Det förvånade mig att se hur god hon kunde vara, trots den hemska sanningen som hon just blivit medveten om, och jag tror inte att många - varken då eller i vår tid, hade gjort samma sak. Som hon skriver vid ett annat tillfälle - och som jag nämnde i ett tidigare inlägg - så tycker hon att "...man bör vara vänlig, fastän man lider bittert."

Scenen visar även att Ottilia inte har blivit fullständigt inbiten i den högt uppsatta sociala kretsens oskrivna regler. De flesta i de höga kretsar som Ottilia umgås i skulle nog genast ha dömt Marie för en slinka som borde skämmas för sitt beteende och som förtjänar att bli utfryst, och sedan inte vilja ha någonting att göra med henne, men Ottilia hjälper genst till så mycket som hon kan. Jag tror även att Ottilia finner små barn ganska oemotståndligt underbara, och att hon känner stort medlidande för lilla Ottilia, som barnet döps till.