"Nu kom då anglaisen!"

Efter att ha läst ut illusioner, så tycker jag att den var ganska bra. Jag tyckte ibland att - särskilt känslo-beskrivningarna, blev lite utdragna och långtråkiga, men jag har ganska dåligt tålamod för sådant. En sak som jag gillade med boken var att det kom många oväntade twister, som exempelvis när man får veta att Marie, som är uppasserska, har fått ett barn med Otto, som är greve. Jag gillar att bli överraskad, och det blev jag ganska ofta under läsningen.

Det var inte särskilt mycket som var svårt att förstå, förutom det som jag tagit upp tidigare, med franskan och de långa, krångliga meningarna. Även en del uttryck som vi inte längre använder oss av, var svåra att förstå, t. ex under en bal som Ottilia går på, då hon skriver "Nu kom då anglaisen!". Efter att ha läst vidare ett par meningar kunde jag dock räkna ut att det var en slags dans, vilket ofta brukar fungera.

"En hög rodnad blef hela mitt svar, och jag var rätt glad, att man nu sköt stolarna från bordet."

Boken "Illusioner" påminner mig lite om boken "Expert på att rodna". Språkbruket och personligheterna skiljer sig förstås ganska mycket, eftersom böckerna är skrivna med ungefär 200 års mellanrum. Handlingen är däremot ganska snarlik, i vissa aspekter.

"Expert på att rodna" handlar om 14-åriga Natalie, som flyttar från stan ut till landet med sin mamma. De flyttar ihop med den mannen som Natalies mamma dejtar, och hans son, Jerker. Natalie byter skola, och hon och Jerker inleder en romans.
 
De båda berättelserna handlar om spännande, sprudlande tonårskärlek, där paren i båda fallen smyger runt med sin kärlek och håller den gömd för sina föräldrar, eller i "Illusioner", Ottos föräldrar och Ottilias Tante och Oncle. I "Illusioner" är de förälskade kusiner, och i "Expert på att rodna" är de styvsyskon.

I de båda böckerna får flickorna sina hjärtan krossade, och förhållandena får ett abrubt slut. En specifik sak som påminde mig om "Expert på att rodna" under läsningen, var Ottilias obehag över att hon kommer att behöva fortsätta vara i Ottos närhet efter att de har brytit upp, eftersom de fortfarande är kusiner och bor i samma hus, och hur hon kommer att påminnas varje dag om deras tragiska kärlekshistoria. I "Expert på att rodna var fallet detsamma, eftersom parets föräldrar dejtade och de alla bodde ihop under samma tak, och eftersom deras föräldrar inte visste något om deras hemliga relation, precis som i "Illusioner".

En ganska stor paralell som jag drar mellan de två böckerna, är att de båda handlar om ett stort, ganska så ofrivilligt omgivningsombyte som förändrar vardagen för de båda unga huvudpersonerna. I Natalies fall handlar det dock mer om att hon får nya, mer annorlunda vänner i skolan, men även - liksom Ottilia - att hon får gå på nya slags fester som hon inte varit med om tidigare, trots att det i Ottilias fall handlar om fina tillställningar, och i Natalies fall mer om föräldrafria hemmafester och fjortisfyllor. Det visar den stora kontrasten mellan vår tids och 1800-talets ungdomar. Beroende på hur man ser de, så verkar det som att de var mer vuxna då, eller kanske vice versa.

Jag själv har väldigt svårt att hitta någon erfarenhet i mitt eget liv som kan jämföras med Ottilias. Hon flyttar ifrån en lugn omgivning ute på landet, till Stockholm. Hela hennes liv och tillvaro förändras drastiskt. Jag själv har aldrig flyttat.
Mitt byte från min gamla skola och till Raoulwallenbergskolan, var nog det största omgivningsombytet som jag själv har upplevt. Dock fick jag, precis som Ottilia i boken, nya vänner och bekantskaper genom upplevelsen. Man kan väl säga att jag också tvingades växa upp lite, precis som Ottilia, fast för henne handlade det om att lära sig ett nytt socialt uppförande, och för mig handlade det om att få fler läxor och mer ansvar.

Ottilias kärlekshistoria kan jag inte direkt känna igen mig i. Jag har själv aldrig varit med om att förlora någon så viktig, att jag sedan omvärderat hela mitt liv, lyckligtvis.

"Oljan i lampan varar icke många dagar till, det känner jag - med fröjd."

Ett citat som jag minns mycket väl råkar vara den allra sista meningen, "Oljan i lampan varar icke många dagar till, det känner jag - med fröjd."

Dels tycker jag att meningen är ett mycket snyggt avslut på boken. Jag gillar sådana slut, där man lämnas lite i ovisshet, men man kan ana hur det kommer att gå, d.v.s. det står inte svart på vitt att Ottilia dör, men just den meningen kan man tolka som en slags metafor. Med att lampan inte kommer att vara länge till, menar Ottilia egentligen att hennes liv inte kommer att vara länge till, tror jag.

En annan anledning till att jag minns just det citatet, är att det väckte en del tankar. Det faktum att Ottilia liksom längtar efter att få dö, är ganska så ofattbar för mig. Jag menar, visst vet jag att det finns många som blir rent ut sagt självmordsbenägna när deras kärleksrelationer tar slut, men jag trodde att det var mer typiskt för vår tids ungdomar, att hela vår värld kan rasa samman p.g.a. någon - förvisso - liten, motgång.
Jag kan förstås förstå att om någon har förlorat allt och har ingenting kvar, så kan denne förlora livsgnistan, men Ottilia har förlorat sin första kärlek, och sin naiva syn på världen, som har ersatts med en mer realistisk syn, vilket - trots att det är mycket - inte är allt som hon har. Ottilia har både sin kärleksfulla mormor, och sin trofasta vän, Mamsell Melida, som hon båda håller av, kvar. Hon är även ung, vacker och hade haft ett helt, långt liv framför sig, om hon nu hade velat det.
Kanske är det så, att innan man träffar sin själsfrände, och förlorar den, så kan man inte veta hur ont det gör. Ottilia orkar helt enkelt inte leva utan pojken som hon älskar så mycket.

"Man bör vara vänlig, fastän man lider bittert."

Scenen då Ottilia besöker Marie - uppaserskan - efter att ha fått ett brev där hon berättar hur sjuk hon är, och får se Marie och Ottos oäkting för första gången, är en scen som jag minns rätt väl, kankse eftersom det  var den scenen som mest förvånade mig i hela boken. Jag hade räknat ut att Marie och Otto hade haft en affär, då jag läste delen om att Marie och Otto smög runt i trädgården tillsamans, men jag väntade mig inte alls att de skulle ha ett barn tillsammans.

En sak som jag tänkte på då jag läste den delen, var hur god Ottilia är, trots att hon just fått veta att Otto, som hon haft relationer med sedan en tid tillbaka, har varit med Marie. Hon beskriver situationen "Nu gick alldeles på en gång ett ljus, hemskt och förfärligt, upp för min själ. Men för mina ögon blef det kolmörkt, ty jag förlorade sansen helt och hållet för några ögonblick och föll tillbaka mot den gamla armstolen, som jag satt uti." Ändå tvättar hon barnet, och klär och bäddar åt henne med två mantlar och två stora stycken som hon klipper ut ifrån sina fina kläder, av hög kvalité. Det förvånade mig att se hur god hon kunde vara, trots den hemska sanningen som hon just blivit medveten om, och jag tror inte att många - varken då eller i vår tid, hade gjort samma sak. Som hon skriver vid ett annat tillfälle - och som jag nämnde i ett tidigare inlägg - så tycker hon att "...man bör vara vänlig, fastän man lider bittert."

Scenen visar även att Ottilia inte har blivit fullständigt inbiten i den högt uppsatta sociala kretsens oskrivna regler. De flesta i de höga kretsar som Ottilia umgås i skulle nog genast ha dömt Marie för en slinka som borde skämmas för sitt beteende och som förtjänar att bli utfryst, och sedan inte vilja ha någonting att göra med henne, men Ottilia hjälper genst till så mycket som hon kan. Jag tror även att Ottilia finner små barn ganska oemotståndligt underbara, och att hon känner stort medlidande för lilla Ottilia, som barnet döps till.

"...min sista illusion på jorden, som bleknade bort och sjönk ned i verklighetens mörkaste schakt, det var min höga tro på Otto..."

Efter en stunds funderande kom jag underfund med två budskap som jag tror att författaren, Sophie von Knorring, vill förmedla i "illusioner".

Ett av budskapen är "Saker är inte alltid som man tror". Det är dock ett ganska ytligt budskap som man nästan kan läsa sig till på bokens titel, men som även kommer igen längre fram i boken. Ottilia skriver ofta om att saker har visat sig vara något annat än de först verkade, illusioner som krossats. Hon skriver t. ex i slutet av boken "...min sista illusion på jorden, som bleknade bort och sjönk ned i verklighetens mörkaste schakt, det var min höga tro på Otto..."

Ett mer underliggande budskap i boken är "låt ingen person eller plats förändra dig". Det är inte direkt ett standard-budskap, i stil med "Brott lönar sig aldrig", men det är ju ungefär det samma som det tidslösa budskapet "var dig själv". Hela boken handlar om hur Stockholm med dess fina tillställningar, fisförnäma kretsar och även det förödande uppbrottet med Otto förändrar Ottilia från ett naivt, lyckligt barn till en erfaren, nedstämd ung societetsflicka. Ett exempel på ett citat som underbygger min idé om bokens budskap är "Det var det unga, glada hoppet, som reste ifrån dig; det är den bleka, färglösa, magra verkligheten, som återvändet" som står redan på första sidan, och som jag tagit upp förut, fast i samband med bokens handling.

"...hvar gång en tår vill tränga fram, tänk då blott på; huru slutadt allt mitt lidande är; huru tröstad, lugnad, ja, kanske belönad, din Ottilia nu sväfvar öfver molnen."

Jag skriver nu en kort sammanfattning av slutet på "Illusioner".
Genom den hela andra halvan av boken kämpar Ottilia med den enorma sorgen som hon bär på, eftersom hon aldrig kan få vara med Otto, då han måste vara med den kvinnan som han är förlovad med. Trots den hjärtskärande smärta som detta orsakar, så har Ottilia en liten tröst i att hennes älskade är nobel och hederlig nog att uppfylla sina förbindelser. Han har valt att leva med Alvina K., trots att han älskar Ottilia så mycket och vill vara med henne, bara för att han vill göra rätt för sig, och det faktum att han kan göra en sådan stor uppoffring för att leva upp till sitt ord, är som det lilla ljuset i mörkret för Ottilia, som gör att hon ens orkar fortsätta leva.

I de sista sidorna av boken så har Ottilia och Otto varit åtskilda en tid. Otto bor med sin nya fästmö. Ottilia har varit rätt så isolerad från omvärlden i ett par veckor, innan hon bestämmer sig för att åka hem till sin mormor. Innan hon gör det, så besöker hon Marie och hennes lilla bebis, och då Marie går ut för att göra några ärenden, så stormar plötsligt Otto in genom dörren. Han har gett efter för sitt begär, och Ottilia beskriver sin besvikelse; "...min sista illusion på jorden, som bleknade bort och sjönk ned i verklighetens mörkaste schakt, det var min höga tro på Otto, det var den sköna bild, jag gjort mig om hans sjelfbeherrskning, hans blinda lydnad för sin pligt och sina löften och den själsstyrka, med hvilken jag trodde han skulle bära, hvad jag ansåg vara hans af en högre magt utpekade öde."

Den allra sista meningen i boken lyder "Oljan i lampan varar icke många dagar till, det känner jag - med fröjd." Jag tycker att det citatet beskriver det centrala av slutet, att då det enda lilla hoppet som Ottilia har kvar vissnar, så ger hon upp. Hon slutar helt att värdesätta livet. För Ottilia var Ottos plikttrogenhet - vilket jag även har tagit upp i tidigare inlägg - så viktigt, att när den inte finns där, så finns inget längre kvar för henne.

Slutet av boken anknyter rätt starkt till början. På de första sidorna skriver Ottilia till sin mormor, rätt så mycket om att hon nu, när Mormor läser hennes långa brev, är död. Hon skriver exempelvis "...hvar gång en tår vill tränga fram, tänk då blott på; huru slutadt allt mitt lidande är; huru tröstad, lugnad, ja, kankse belönad, din Ottilia nu sväfvar öfver molnen." I slutet av boken skriver hon den tidigare nämnda meningen om hur lampan snart kommer att slockna. Jag tror att det hon menar är att hon inte har lång tid kvar, innan den befriande döden, som hon många gånger nämner i början, berövar henne hennes olyckliga liv.
Hon pratar även i början om de illusioner, som knäckt hennes livsgnista, men hon beskriver dem inte konkret. I slutet får man däremot höra om den stora illusion, som till sist sprack. Den illusionen om Ottos ädla plikttrogebhet, och som var droppen som fick bägaren att rinna över.

"...huru dumt och barnsligt jag gjort, som stött mig med Emilie, hvilken ändå var min gäst..."

Jag har tänkt jämföra mig själv och mina erfarenheter, med Ottilia och hennes. Jag har inte lyckats hitta särskilt många likheter mellan oss. Ottilia genomgår enorma personlighetsförändringar genom boken, och under olika tillfällen uppvisar hon väldigt olika egenskaper.

I bokens början så är Ottilia nyfiken, glad i allmänhet och uppskattar allt runt i kring henne. Ett exempel på det, är då Ottilia och hennes Tante är på väg till Stockholm för första gången. De stannar till på en värdshus för att äta middag, och där är ett stort sorl av människor från olika länder. Ottilia beskriver sin förtjusning "Detta roade mig oändligen. Jag var bara öra och öga, glömde alla dina förmaningar att vara artig och behjälplig för Tante, utan lät Annette och jean (Tantes Neger) passa upp henne i allt." Jag kan känna igen mig själv i att vara så där nyfiken för alldagliga ting som man inte förut upplevt, om jag ser tillbaka på mig själv för ett par år sedan, då jag var yngre. Små saker kunde göra mig mycket glad, och ofta med hjälp av lite fantasi. Om jag och mina vänner t. ex hittade en sten som vi tyckte var fin, så kunde vi spendera hela eftermiddagen med att leka med stenen, exempelvis låtsas att den var vårat husdjur och bygga ett bo till den. En liten sten kunde alltså förgylla vår dag.
Att jag aldrig skulle hitta något så vanligt som en sten i naturen, och bli alldeles förtjust över den idag, har väl att göra med att jag inte är så liten längre, men när Ottilia beter sig på det där barnsligt nyfikna sättet så är hon trots allt 16 år, precis som jag är nu. I dagens samhälle har vi ungdomar tillgång till så mycket avancerad teknik, som iphones och tevespel, och även information om och bilder av precis allt, via internet, och jag tror att många av oss därför förlorar den där uppskattningen för små saker som omger oss. Ottilia, och andra ungdomar som levde på 1800-talet, hade inte så mycket att roa sig med, och var ganska isolerade från den mer avlägsna omvärlden, så hon uppskattar och roar sig lätt med - vad som för oss är - småsaker.

Den egenskap som jag tycker att jag mest delar med Ottilia är bådas vårat oresonliga begär av ett rent samvete. Jag själv vet nästan ingenting som kan få mig att må så dåligt, som när jag handlar mycket omoraliskt, och i boken nämner Ottilia flera gånger vikten av att handla moraliskt rätt, och undvika ett orent samvete, i samband med henne och Ottos dilemma – ifall de ska vara tillsammans eller inte, trots Ottos förlovning. Ett annat tillfälle då hennes begär att alltid vara lika god som en ängel lyser igenom, är då den envisa, unga Emilie anklagar husets Mamsell, d.v.s. en ung fröken som jobbar i huset, Melida, för att ha stulit en tråflorslapp. Ottilia tycker att Melida är en mycket god och hederlig människa, och finner därför Emelies anklagelse mycket orimlig. När hon dock har skällt ut Emilie och avlägsnat sig, så får hon snart dåligt samvete. Hon skriver "...huru dumt och barnsligt jag gjort, som stött mig med Emilie, hvilken ändå var min gäst..." etc. Trots att hon anser Emilia ha helt fel, så ber hon om ursäkt för sitt häftiga uppförande.
Om jag själv varit i samma situation hade jag dock inte gjort samma sak, eftersom jag inte tycker att Ottilia handlar särskilt omoraliskt. Melida är hennes vän, och Emilie anklagar henne på väldigt lösa grunder.

En egenskap som jag beundrar hos Ottilias karaktär, men som jag inte tycker att jag delar med henne, är hennes styrka att alltid vara vänlig och god, till och med när hon lider till den punkt då hon inte längre värdesätter sitt liv. Om jag har en mycket dålig dag, så kan jag tänka mig att jag olyckligtvis ibland tar ut det på andra. Ottilia skriver däremot "...man bör vara vänlig, fastän man lider bittert."

"O, det är blott qvinnan, som har rätt att tala så! Hon följer ju blott..."

Jag tycker delvis att ”Illusioner" uppvisar en bestämd bild av hur kvinnor ska vara, men egentligen mest när någon yttrar något rätt så harmlöst uttryck, såsom "Otto älskar dig outsägligt, så mycket han kan älska, och detta bör vara qvinnohjertat nog." och "O, det är blott qvinnan, som har rätt att tala så! Hon följer ju blott..."

Ett exempel som jag dock tror kanske visar 'kvinnans plats' under 1800-talet är då Ottilia fått ett brev av Otto, där han erkänner att, trots att han och Ottilia har ingått i en romans, så är han sedan innan förlovad med en annan; Alvina K. Ottilia skiver i sitt brev tillbaka "Mot mig blir du ingen menedare." och "Icke kan du kalla dina eldiga kyssar för eder, dina blickar för löften." Jag tror att de flesta tjejer i vår tid skulle skällt ut Otto för fulla halsar om de var i samma situation, men Ottilia bara ger sig, som en undergiven hund. Dock vet jag inte om det beror på hennes roll som kvinna eller hennes goda, förlåtande natur. Ju mer jag läser citatet, ju mer tycker jag även att jag börjar ana en slags sarkastisk ton, men på ett diskret sätt. T. ex skriver Ottilia "Du lekte blott med mig och min kärlek, som man leker med ett barn och hennes älskade docka." Ordet "bara" passar inte riktigt in i meningen, och är kanske därför sarkastisk. Jag kan dock inte avgöra om jag har rätt eller fel.

Under en tillställning, då den tanklösa Emilie slänger ett brinnande papper på Ottilia, så att hennes hår och hennes schal fattar eld, så griper den ädle Edward H. tag i schalen och kväver elden med sina bara fingrar. Jag tycker att gärningen visar prov på prisvärt mod och omtänksamhet, men folkmassan på tillställningen beklagar sig bara en stund över Ottilia, och hennes förstörda kläder, och återgår sedan till sin konversation. Ingen annan än Ottilia bryr sig om att ens fråga hur det är med Edward H., och det visar sig att han bränt stora blåsor på sina händer. Jag tror att människornas brist på beundran för Edward H. kan bero på att de förväntar sig att män ska uppträda ridderligt. Enligt dem är det kanske ingenting konstigt att en man kommer till undsättning då han ser en 'hjälplös' flicka som är i fara.

Pauline är den kvinnan i boken som mest imponerar på mig, när det kommer till starka kvinnofigurer. Hon vågar hela tiden ta plats och aktar sig inte för att spotta ut spydiga kommentarer om allt vad hon kan tänkas ha någon åsikt om. Ett exempel på när Pauline visar omgivningen vad hon tycker, är på en tillställning, då Edward H. förespråkar fosforisterna - vilka kort sagt är en grupp svenska romantiker, som enligt den uppfattning jag fått av boken, inte var särskilt accepterade av den tidens allmänhet – och deras sätt att skriva. Pauline, som de flesta andra, ogillar fosforismen, och tvekar inte att trycka till Edward ordentligt, framför en grupp åskådare. Ottilia skriver om Paulines hån mot Edward H. "Pauline sparade inga epigrammer deröfver, och, som hon var verkligen qvick och hade högst originela idéer, voro hennes sarkasmer så bitande, så i ögonen fallande, så naiva och roliga, att vi, något hvar, sällade oss på hennes sida, hvilket vårt skratt, vid hvarje hennes yttrande, nogsamt tillkännagaf."
Det skulle kunna vara så att Paulines pikar ses som rättfärdigade, eftersom Edward H. inte har en själ på sin sida, men jag tror att Pauline helt enkelt är en kvinna som kräver mycket rum för att få öppet reflektera och kommentera saker, oftast i en hånfull och skämtsam ton, och det verkar inte vara något problem för henne, som högt uppsatt kvinna, att få chansen att göra det.  

"Farväl, du min ungdoms kärlek!"

Jag har försökt att räkna ut vilka av ”Illusioner”s egenskaper som gör den till en klassiker.

Som jag tidigare har gått in på, så tycker jag att steget mellan ungdomslivet och vuxenvärlden är ett evigt tema. Människor i alla tider har, och kommer alltid att ta det, så det är något som vi alla kan relatera till.
Det centrala temat i boken om Otto och Ottilias hemliga och olyckliga romans är förstås kärlek. Kärlek är, som jag också har nämnt tidigare, ett uppenbart evigt tema, som på något sätt visar sig i de flesta litteraturer och i allas våra liv.

I berättelsen får man lära känna Ottilia, som inleder en romans med Otto, trots att han är förlovad med en annan kvinna. De håller därför sin brinnande, passionerade relation för sig själva. Boken handlar, likt Shakespeares enormt berömda ”Romeo och Julia” om förbjuden kärlek. Intressant att reflektera över, är ifall förbjuden kärlek specifikt tillhör gruppen av eviga teman. Under 1800-talet var den förbjudna kärleken ett populärt tema att skriva om, men på den tiden så omgav den människorna i en betydligt större utsträckning än den gör nu i vår tid. Att ha relationer mellan klasser och mellan raser var t. ex totalt förbjudet. I dagens samhälle är alla slags relationer accepterade, i alla fall i det svenska samhället. Man ser på alla som likvärdiga människor. Kanske är förbjuden kärlek inget evigt tema, eftersom fenomenet tynar bort ur vårt samhälle. Att vi inte kan relatera lika mycket till det gör det kanske mindre och mindre relevant.

Olycklig kärlek skulle jag däremot kalla ett evigt tema. Hela andra halvan av boken kretsar kring vilka förödande konsekvenser det olyckliga slutet på Ottilia och Ottos romans får för Ottilia. Hon blir så förkrossad, att hon inte längre verkar värdesätta någonting i sitt liv. Hon yrar om hur gärna hon skulle vilja begravas levande, framför Otto och hans fästmö. Jag tror att olycklig kärlek är ett tidlöst tema, för så länge som kärlek fyller våra liv så kommer även olycklig kärlek att göra det.

Boken är skriven som ett brev från Ottilia, där hon berättar om sin livsomvändande resa, från andra sidan graven. Jag tycker att det ger historien ett väldigt intressant perspektiv, t. ex när Ottilia berättar om någonting som hon har gjort, och liksom skäms inför sin Mormor, som hon ser upp till. Hon skiver ofta saker som "Jag ville icke, du skulle sett mig HELA denna aftonen, och en sådan tanke hade aldrig förr uppstått hos din Ottilia."
Man får hela tiden känslan av att man verkligen läser ett brev, och det gör att läsningen känns mer personlig. Jag tror att en bok behöver någonting som får den att sticka ut på något sätt, för att den ska kunna etablera sig som klassiker, och jag tror att sättet som boken är skriven på agerar som en fin twist.  

”Du måste uppfylla alla dina löften, alla dina förbindelser och pligter.”

Den mest intressanta skillnaden mellan nutiden och 1800-talet, som boken utspelar sig på, som jag har lagt märke till i boken är det otroliga plikttrogenheten som människorna hade på den tiden. De uppträder precis som de förväntas göra, tar hela tiden fullt ansvar för alla slags förbindelser, och det verkar mest av allt vara deras plikttrogenhet som driver dem i deras beslut och handlingar.

Jag tror att anledningen till att vi nu inte alls är lika plikttrogna och villiga att vara på ett visst förbestämt sätt, är att det inte finns någonting nu som begränsar oss. Vi är rätt så bortskämda med att i viss utsträckning kunna göra nästan precis vad vi vill, och ändå få vårt beteende försvarat eller  förlåtet. På 1800-talet så fanns det fler konsekvenser. Likheten mellan konsekvenserna av att uppträda annorlunda eller opassande nu, och då, är att folk alltid har, och förmodligen alltid kommer att skvallra. Självklart kan det påverka vårt rykte, och den bild som folk får av oss, om man t. ex föder ett barn utan att vara gift med – eller snarare tillsammans med, nu för tiden – barnets pappa. Skillnaden är att på den tiden, så kunde sådant leda till att man fick sparken från sitt jobb eller blev helt utfryst ur samhället.

Ett exempel är pigan Marie i boken, som blir gravid med Ottos barn. Det är opassande, dels för att Otto är en ung greve och Marie ett tjänstefolk, dels för att Otto är förlovad med en annan kvinna och inte alls tillsammans med Marie. Så fort som hennes arbetsgivare, Tante Aline och Oncle, kommer underfund med att hon är gravid, så blir hon – trots att Tante och Oncle inte vet om att oäktingen är Ottos - av med sitt jobb.  Hade en kvinna i Sverige varit i den situationen idag så hade det inte alls varit samma sak. Kvinnan hade fått mammaledigt tills hon kunde återvända till sin post. Det finns t. om en lag i Sverige som säger att man inte får säga upp en fast anställd som är gravid eller föräldraledig. Man skulle inte heller behöva stå ut med alla föredömande blickar, bara för att man var mamma till en oäkting. Begreppet används inte ens i vår tid. Om man på 1800-talet blev ofrivilligt gravid med någon som man inte var tillsammans med, eller ens någon som man inte var gift med, så blev man ju stämplad för livet. Därför kan jag förstå att de var mer hängivna till att göra och vara som de skulle.

Dock tror jag inte att det bara var arbetarklassen som var tvungna att göra allt som förväntades av dem för att klara sig i samhället, utan även adeln. Ett mycket gott exempel på adelns plikttrogenhet ur boken är Otto och Ottilias konstanta konflikt inom sig själva, om ifall de ska rymma bort tillsammans eller inte. De har båda enorma begär för varandra, och det är nästan omöjligt för dem att vara ifrån varandra, trots att Otto är förlovad med en annan. Ändå ältar de hela tiden skälen till  varför de inte borde ge efter för sina kärleksbegär. Ottilia skriver ”… du kunde aldrig tro mig nog usel att vara den, som drog dig från din pligt, som gjorde dig till menedare, till bof, till hån och åtlöje för verlden, som bragte dig till fattigdom och uselhet, till allt hvad du fruktar, allt hvad som sedan skulle ligga blytungt öfver ditt sinne ett helt, långt lif och blifva tyngre för hvar dag.”

Jag tror inte bara att konsekvenskerna var större, utan att människor var mer medvetna om och tänkte mer på vilka konsekvenser som deras handlingar fick, på den tiden. Det intrycket får jag av boken. Den enda som handlar utan att tänka efter i boken är Marie, när hon har sex med Otto. Förutom henne så verkar alla tänka efter ganska mycket innan de gör saker. Numera så tror jag att det finns många fler som handlar innan de hinner tänka. 

”Utbrott af gråt eller gällt skratt är dessutom, hvad man mest bör akta sig för i societeten.”

 Jag har svårt att se hur någon av karaktärerna skulle kunna ses som moderna. De känns alla ganska så hårt knutna till sin tid. Både med tanke på ytliga saker, som deras klädesplagg, men mest med tanke på psykiska saker, som deras sätt att tänka och deras oskrivna sociala regler.

Ett exempel på bokens karaktärers omoderna sätt att tänka är att de bryr sig så mycket om att vara precis lagom. Att inte sticka ut, eller skapa en scen. Självklart finns det människor i vår tid som inte gillar att få uppmärksamhet, och som därför gör sitt bästa för att inte t. ex visa sina känslor öppet eller klär sig på ett sätt som drar till sig uppmärksamhet, men, under 1800-talet så skulle man inte göra sådant. När Ottilias Tante Aline läxar upp henne i att inte göra sig märkvärdig, så säger hon ”Utbrott af gråt eller gällt skratt är dessutom, hvad man mest bör akta sig för i societeten. Der tål man ingetdera. Det är en viss hofsamhet, ett visst lagom, som klär en ung flicka.” Den meningen stämmer inte så bra överens med vårt sätt att tänka idag, kanske delvis för att societeten inte existerar i lika stor utsträckning i dagens samhälle.

På sätt och vis så kan man säga att Otto är någorlunda modern, då han vågar bryta mot förpliktelsen av sin förlovning och istället bjuda Ottilia sin hand. Han vill ge upp sitt liv i ära och bland högt uppsatta människor och rymma bort i fattigdom med henne, för att de på något sätt ska kunna leva tillsammans. Å andra sidan så låter han sig ändå tillslut begränsas av sin heder och sin plikttrogenhet, vilket är mer gammaldags än modernt. Han skriver om – som han beskriver dem ”… de lagar, som heder och ära och tro bjuda…”  

Edward H. är väl inte modern, men med sina predikor om fosforismen kan man kanske säga att han är före sin tid. Vad jag kan förstå genom boken, är att fosforisterna är en grupp svenska romantiker, som utgav tidningen Phosphoros, och som skrev på ett - på den tiden sett som - nyskapande och galet sätt. Edward H. försöker få de andra på de sociala tillställningarna som han besöker att anamma det fosforistiska sättet att skriva, vilket inte är helt enkelt. Deras sätt att svara på detta är mycket gammaldags, de är alla trångsynta och envisa och fnyser åt fosforismen.    

”Stockholm kanske icke fullkomligt hade alla de behag utom och inom, som jag förmodat…”

I början av boken, när Ottilia inte har varit i Stockholm, så har hon skyhöga förväntningar på huvudstaden. Hon skriver ”Och Stockholm! Denna trollstad, hvars alla invånare jag ansåg för lika många lycksaliga änglar, dit skulle jag nu sjelf få komma! Sjelf se och njuta och tjusas af dess otaliga behag och fröjder!” Jag tror att många under 1800-talen som aldrig hade besökt Stockholm kanske hade den synen på det, men att det har förändrats. Man brukar säga att världen krymper. Om man under 2000-talet bor i Sverige men aldrig har varit i Stockholm, så har man nog ändå sett bilder på, och läst eller hört om det på TV, på internet, eller i tidningen, till skillnad från att bara ha fått höra spännande legender och historier om det, som på 1800-talet.

Ottilia skriver om vilka delar av Stockholm som hon passerar, och om hur vacker staden är, men hon ger inga konkreta miljöbeskrivningar, så det är svårt att jämföra det med dagens Stockholm. Hon skriver t. ex ”Vart intåg gick, som du vet, genom Hornstullen, och jag var förtjust öfver den sköna staden, som låg framför mig, och hvars anblick, särdeles från Södermalmstorg, var förvånande skön och tjusande, helst så här – en härlig sommarafton och med hjertat fullt af glädje.” Citat som detta får mig att undra om dagens Stockholm kanske inte är lika vackert som det Stockholm som Ottilia fick uppleva, eller om hon bara var så van vid att leva på landet, att hon uppskattade det mer. 

”Det var en afton i Juli 1812, då du och jag, kära Mormor, sutto lugna och glada vid våra smultrontallrickar i stora lind-berceau’en, dit jag, dig ovetande, låtit flytta vår aftonmåltid.”

Jag tycker att det är väldigt intressant att fundera på hur miljön samspelar med karaktärerna och intrigen. Det är intressant att böcker, filmer och tidningar kan ge oss intryck, nästan utan att vi är medvetna om det, vilket böcker ofta gör, just genom miljöbeskrivningar. Jag har lagt märke till att Sophie von Knorring vid vissa tillfällen i boken använder sig av miljöskildringar för att förstärka ett humör, eller en särskild stämning. T. ex kan omgivningen bli mörk om huvudpersonen, Ottilia, blir ledsen av någon anledning.

Ett exempel på när miljön påverkas av intrigen finns redan på första sidan av historien. Ottilia och hennes mormor sitter i sin trädgård. Jag tycker att den första delen av boken handlar om lugnet före stormen. Ottilia skriver ”Det var en afton i Juli 1812, då du och jag, kära Mormor, sutto lugna och glada vid våra smultrontallrickar i stora lind-berceau’en, dit jag, dig ovetande, låtit flytta vår aftonmåltid.”Ottilia vet ännu inte om att hon snart ska föras bort till Stockholm där hon hastigt ska tvingas växa upp. Det är därför passande att Ottilia och hennes mormor sitter i den fridfulla naturen.

Ett annat, ganska tydligt exempel är när Ottilia, under hennes andra dag i Stockholm just har ätit en stor, fin, middag tillsammans med sin Tante, Oncle, Otto och en massa andra fisförnäma människor. Första dagen, när Ottilia och Otto möts, så blir de båda förälskade i varandra. När Ottilia, den andra dagen, möter Otto vid middagen så verkar han dock inte ha samma intresse för henne, vilket gör henne mycket upprörd. Hon försvinner därför ut till parken för att gråta ut. ”Ensam vorden, brast jag i gråt och kastade mig med sextonårig förtviflan på en bänk i ett mörkt löfhvalf, som jag tyckte vara sorgligt, medlidsamt och trefligt att gråta uti.” skriver hon. Det är väldigt passande ”löfhvalfet” är mörkt, eftersom Ottilia känner sig ledsen, och att hon även beskriver det som sorgligt och medlidsamt gör kopplingen mellan hennes humörstämning och omgivningen mycket tydlig.

Ännu ett exempel på sambandet mellan miljöskildringar, karaktärer och intrig är då Ottilia går för att hälsa på Marie, där hon ligger sjuk i sin lägenhet, efter att hon har fått sparken på sitt jobb som piga hos Ottilias Tante och Oncles resident. Vad Ottilia snart ska bli varse, är att Marie nyligen har fött Ottos oäkting, och att hon nu därför ligger där, fattig, ensam och sjuk. Vägen fram till Maries boning, och till avtäckandet av hennes förskräckliga hemlighet, är mörk och otäck, vilket är ganska passande, och ger läsaren en aning om att någonting hemskt snart ska hända. Ottilia beskriver den ”Jag var grufligt rädd, när jag ensam skulle våga mig upp i detta mörska, hemska näste, fya trappor upp; men i andra våningen fick jag en gammal gumma, som följde mig ett stycke, och, när jag slutligen knackade på den omtalade dörren, ropade en svag röst inanföre, att nyckeln låg bredvid.”

”- Så har jag varit; men det är förbi!”

När Ottilia bor i Stockholm, så blir hon mer och mer världsvan, och hennes oskuldsfullhet och nyfikenhet tynar mer och mer bort för varje dag som passerar. Jag tycker även att hon delvis förlorar sin goda moral och sina värderingar, mest på grund av sin längtan efter en förbjuden romans med den oemotståndlige Otto. Vartefter Ottilia förändras, så förändras också de andra centrala karaktärerna, eller, i huvudsak deras relation till, och sätt att behandla henne.

Ottilias Tante Aline är rätt så genomskådligt falsk igenom hela boken. Det enda som egentligen förändras hos henne, är att när Ottilia blir en mer slipad societetsflicka, så slår Tante ett allt fastare grepp om henne. Det verkar som att hon vill använda sig av Ottilias popularitet för att själv bli mer populär.

Ottilias Oncle förändras inte anmärkningsvärt. Han är hela tiden artig, och överöser alla han möter med smicker och beröm. Det gör han både i början, och längre fram i historien. Jag tror inte att han är sådan av godhet, utan för att han vill vara på god fot med alla, kanske för att undvika problem eller för att enklare kunna begära saker från folk, när han behöver någonting. Kanske har hans föräldrar lärt honom att det är mest praktiskt att vara vänlig mot alla. Så tror jag, dels eftersom han är så vänlig, och delar ut nästan för mycket smicker till sina medmänniskor när det passar, men ändå inte verkar bry sig om att vara dem till lags när det inte passar honom själv. Någonting som också ger mig skäl att tro så, är när Ottilia skriver om dagen av hennes ankomst; ”Jag kände ett visst förakt för min Oncle, som kunde prata så mycket vackert och mena så litet.” Det skriver hon eftersom hennes Oncle först omfamnar henne och fullkomligt dränker henne i vänliga ord, och sedan bara struntar i henne där hon ensam sitter kvar då alla andra försvinner ut i matsalen, dit männen för kvinnorna. Edward H skriver även i ett brev till Ottilia ”Eder Oncle är förtjust i er, ser med glädje eder fägring, edra behag och företräden samt bygger må hända mången äregirig plan derpå, ty det finns menniskor, så danade, att allt för dem är medel till egen vinning på ett eller annat sätt.” Det förstärker min misstro för Onclens godhet.

Otto är i början av boken en lögnaktig och lite omogen pojke. Första gången som han träffar Ottilia, så försöker han helt oprovocerat att kyssa henne, varpå hon sliter sig ur hans grepp och han ursäktar sig. När de senare påbörjar en romans, så låter han bli att berätta för Ottilia om sin förlovning med en annan kvinna. Han får även ett barn med ännu en annan kvinna, vilket han också undangömmer. Jag tror dock att han, trots allt, växer som person genom boken, i takt med att hans kärlek för Ottilia växer. Längre fram i boken så är han villig att ge upp sitt glamourösa liv som greve för att rymma med Ottilia, för att hans kärlek för henne är så stor. Dock väljer de tillsammans att inte genomföra detta, utan han står fast vid sina förbindelser.

Melida och Edward, som verkar vara vänliga, goda och hederliga människor rakt igenom, får en allt starkare relation med Ottilia vartefter bokens handling går framåt, vilket jag tycker är förvånansvärt, eftersom Ottilias hederliga sidor lyser allt svagare igenom hennes dåliga val. Edward och Melida blir allt mer öppna. I början av boken så skriver Ottilia om Melida; Jag försökte allt, för att hon skulle älska mig; men en tyst, nästan passiv välvillja var allt, hvad hon återgaf mig; behöfde jag likväl någonsin en hjelp, ett försvar, ett godt råd, så var jag alltid säker att finna det hos henne.” Längre fram i boken försöker Melida hjälpa Ottilia, genom att övertala henne att hennes relation med Otto är omoralisk, p.g.a. hans tidigare nämnda förbindelser. Edward är hela tiden artig, hjälpsam, och intresserad av Ottilia, men det är inte förrän handlingen blir mer intensiv, och Ottilia får nys om Ottos förlovning och oanständiga barn, och blir sjuk och sängliggande, som han framför en kärleksförklaring till henne.   

”...der du nu svänger dig som örnen under molnet”.

Sophie von Knorring väljer att använda ganska mycket bildspråk, i form av metaforer och liknelser. Ofta använder bokens huvudperson, Ottilia, och vissa andra karaktärer i boken, sådana stilfigurer i sina kärleksbrev, som skrivs, antingen till eller av Ottilia. Ofta används den sortens språk för att förstärka eller försköna en beskrivning av deras oändliga kärlek eller hjärtskärande lidande.

Ett exempel på en slags stilfigur som förekommer i boken är liknelser, som den liknelsen Ottilia gör när hon skriver om Otto ”...der du nu svänger dig som örnen under molnet”.

Ett annat exempel är de besjälade ting som Ottilia beskriver. T. ex skriver hon ”... mitt samvete vill icke anklaga mig. Det tiger och småler. Det hviskar något om öfverseende och ett mildt tillslutande af sina skarpa ögon, när i botten af hjertat intentioner, önskningar, förhoppningar ligga rena och spegelklara.” Hon beskriver samvetet som om det vore någonting levande.

Det förekommer även många metaforer. Edward H skriver i sitt brev till Ottilia ”Men nu, nu hotas en varelse, som jag sett dansa in i lifvet, likt en fjäril i de första sommardagarna, och hvilken såsom fjäriln först bländat mig och sedan intagit mig, när jag tyckte mig finna, att dess små gudavingar icke voro höljda af bedrägliga, lösa färger; nu är det mig omöjligt att icke varna för de giftiga blomstren, när jag i min osaliga klarsynthet ser dem så tydligt, ser gorgonhufvudet bakom så väl den yppiga rosen som den bländande liljan.” Speciellt denna metafor är väldigt lång och genomtänkt. 

”Till min goda Mormor”

Sophie von Knorring skriver boken som ett enda långt brev från den unga Ottilia till hennes mormor, i vilket hon berättar om den långa resan som hon har varit med om, och om dess mer lyckliga, och även dess mer kvalfyllda stunder. Ottilia beskriver ibland övergripande om en längre tidsperiod, men gör också hela tiden mer ingående tillbakablickar över särskilda händelser av betydelse för historien, som hon beskriver för sin mormor med stor detaljrikhet.

Jag tror att Knorring har valt att skriva historien som ett brev från Ottilia till sin mormor med konstanta tillbakablickar, för att förmedla den bitterhet som Ottilia samlat på sig under den händelserika resan, och även hennes ånger, i form av skamliga bekännelser. Jag tror att hon valde det sättet att skriva istället för att skriva ur ett neutralt perspektiv, eftersom boken då förmodligen inte hade präglats av samma personliga, och rätt så charmiga tonfall. I och med att Knorring skriver ur Ottilias perspektiv, så lär man känna Ottilia, och får känslan av att hon berättar om sitt liv för en själv, alltså läsaren. 

”Så är det ock, min goda mormor! Det var det unga, glada hoppet, som reste ifrån dig; det är den bleka, färglösa, magra verkligheten, som återvänder.”

Jag skriver nu ett kort inlägg om mitt första intryck, då jag började läsa boken.

Den första tanken som slog mig när jag började läsa, var att man slängdes direkt in i handlingen av boken, vilket jag gillar. Den framstår som mer intressant då, tycker jag. Då anade jag också att det kanske var en sådan bok där saker händer, näst intill hela tiden.

Det omdömet som jag direkt satte på Ottilia, var att hon var en väluppfostrad, fin flicka, både på grund av hennes vältalighet och att hon prisade sin mormor så mycket. Hon lät glad och vänlig på tonen, men samtidigt skev hon om hemska saker. T. ex skriver hon ”Så är det ock, min goda mormor! Det var det unga, glada hoppet, som reste ifrån dig; det är den bleka, färglösa, magra verkligheten, som återvänder.” I den första meningen låter Ottilia bekymmerslös och kärleksfull, men i den andra skriver hon i en tragisk ton. Det fick mig att tro att hennes glada ton var sarkastisk, och därmed att hon var lite sarkastisk till sättet.  Meningar som denna fick henne även att verka erfaren och världsvan, vilket fick mig att tro att hon nog skulle komma att vara med om mycket i boken.

Sådant som stör min förståelse av boken

Jag trodde att den annorlunda stavningen skulle bli ett störningsmoment i boken, som när ord som omgav stavas ”omgåfvo”, och över stavas ”öfver”. Det visade sig, att när jag väl börjat läsa så tänker jag knappt på det.

En del av karaktärerna i boken talar franska ibland, de slänger in ett par ord eller ett uttryck, ungefär som vi i Sverige gör med engelskan. Fint folk talade gärna franska på den tiden. T. ex frågar den kvicka och vackra Pauline Ottilia ”A propos des bottes, är Otto din läkare?”. Sådant blandat språk förekommer regelbundet i boken. Jag studerar franska, men förstår långt ifrån all franska i boken. Jag brukar fråga min mamma vad uttrycken betyder.

Det finns även en hel del svåra, gammaldags ord som jag inte känner igen, som ”lappri” och ”toilette”. Oftast är det ganska lätt att lista ut ordens innebörd, om man funderar på sammanhanget.

Något som stör min förståelse av boken ganska mycket, är de återkommande långa, krångliga meningarna. Jag vet inte om det nödvändigtvis beror på bokens tidsålder, eller på Sophie Von Knorrings eget sätt att skriva, men de är förvirrande. Ett exempel på hennes långa meningar är när Ottilia skriver om balen, och skriver:

”Jag var förut på en gång rädd och förbländad och på ett visst sätt förödmjukad af min egen ringhet; men nu började jag åter besinna Melidas ord, och att mycken småhet, mycken dårskap, mycket med oäkta förgyllning fanns omkring  mig, för hvilket jag ingalunda behöfte böja knä eller tappa mod, förnuft och alla sinnen, och att jag väl befann mig bland verldens stora, men ändå icke bland verldens största, och att, med ett ord, här endast var fråga om ett verldsligt, fåfängligt nöje och icke om en dom på lif och död, hvaraf försmaken nästan överföll mig vid första inträdet i salonen.”      

Bokens handling så här långt

Jag har läst en del av boken nu, och tänkte sammanfatta det som hänt än så länge.

16-åriga Ottilia, som bott på landet med sin mormor under hela sitt liv, slits plötsligt ifrån sin trygga tillvaro när hon blir inviterad av sin inom societeten högt uppsatta faster, att komma och bo med henne i Stockholm. Ottilia har aldrig förut varit där, men har en alldeles överdådig, uppmålad bild av huvudstaden. Väl där blir hon medtagen på baler, fina middagar och växer snabbt upp till en slug, beundrad ung societetsflicka. Hon möter också Otto, sin fasters son, vars charm hon genast faller för, och de inleder en hemlig, förbjuden romans.

Jag tycker att citatet ”Många gånger om dagen säger du till mig: >>Du reste bort en fyllig, rödblommig, yr och glad flicka, och du kommer åter, mager som en vindfläkt, blek som dödens lilja och tyst som dess ängel.” som Ottilia skriver till sin mormor väl beskriver bokens centrala handling. När Ottilia bor hos sin mormor så är hon i sinnet ett nyfiket, oskuldsfullt barn, men ju mer tid hon tillbringar bland de sociala kretsarna i Stockholm, ju mer försvinner hennes naivitet och barnslighet. Ett exempel på det ur boken är när Ottilia först gör resan från landet till Stockholm med sin faster, och de stannar på ett värdshus, ”en af de bättre gästgifvaregårdarna”, som Ottilia beskriver det i boken. Ottilia beslutar sig för att plocka blommor i värdshusets trädgård, men hennes faster säger då till henne ”Det passar icke att springa så der, på ett allmänt värdshus, min lilla Ottilia, utan skicka då heldre Jean, han kan nog plocka blommor, så vidt du icke vill vänta, tills du kommer fram till Skönvik, att samla ditt herbarium, då du kan få de vackraste och raraste blommor, man vill se, hvaremot dessa gästgifvareörter äro ett intet.” Trots att den lätta tillsägelsen framstår som vänlig, så skäms och tar Ottilia åt sig väldigt mycket av den. Hennes faster försöker också korrigera henne många fler gånger i boken, och det gör henne långsamt till en mer passande, och ”fin” flicka.   

Introduktion till läslogg

Jag ska läsa och blogga om klassikern ”Illusionerna” av Sophie von Knorring. Efter att nu ha studerat framsidan, baksidestexten och bokens layout så har jag ganska så höga förväntningar på läsupplevelsen. Eftersom Ottilia är 16 år gammal, precis som jag, så tror jag att jag kommer att kunna relatera till henne, men det ska bli mycket intressant att få läsa om en tonårings skildring av en helt annan tid än den jag själv lever i.

När jag bläddrar i boken, så kan jag se att språket – och speciellt stavningen – är annorlunda än i böcker skrivna idag. T. ex är ordet ”vad”, stavat ”hvad”, och ”mitt”, ”midt”.

Bokens baksidestext får den att verka spännande. Utifrån den, så förstår man att boken handlar om 16-åriga Ottilia, som är en vacker och oskuldsfull tjej som bor på landet med sin mormor under 1800-talet, och om de konflikter och illusioner som uppstår samt krossas när hon åker med sin faster till Stockholm för första gången. I baksidestexten står det ”Visserligen möter den oerfarna och godtrogna Ottilia den stora kärleken, men den solkas av hyckleri och dubbelspel. Allt eftersom förlorar hon sina illusioner”. Det står också ”…I romanen Illusionerna (1836), där hon med kritisk blick analyserar de högre ståndens ytliga levnadssätt, deras dubbelmoral och tvivelaktiga uppfostringsmetoder.” Särskilt dessa två meningar höjer verkligen mina förväntningar på läsupplevelsen. Jag älskar illusioner och sådant som maskerar sanningen, och jag tycker att skildringen av personers sätt under 1800-talet  kommer att bli mycket roligt att läsa om. Även den unga flickans skildring av Stockholm i boken, ska bli intressant att läsa, eftersom jag har bott i Stockholm i hela mitt liv och inte direkt har någonting att jämföra det med.

Framsidesbilden är en skiss på en mycket uppklädd ung flicka. Det syns på hennes kläder att hon levde för länge sedan. T. ex är hennes hatt knuten i en liten rosett under hakan, och hennes klänning är mycket fluffig och har många små detaljer. Flickan ser ut att leva i höga kretsar, och i hörnet av bilden står det antecknat ”I juni 1842”, och någonting oläsligt. Bokens layout är prydlig med små krusiduller och en slags inramning av bilden och baksidestexten.

Helhetsintrycket som jag får av boken före läsningen är att det är en välskriven, komplex bok med lite svårt språk, som handlar om högt uppsatta människor i Stockholm för länge sedan.